Stort grattis till den ”Hopplöse mannen”

KOLUMNISTER

Är det kanske dags att sätta en guldstjärna på den ”Hopplöse mannen”?

Hur många gånger har vi inte hört oss själva säga: ”Jamen, han är ju man. Och det vet du väl. Män ser inte skiten. Dom fattar inte vad som måste göras”.

Här gäller det att se upp.

Från och med nu måste vi nog vara mer försiktiga med den här typen av uttalanden. Ja, kanske måste vi till och med börja sovra bland de här fördomsfulla och ibland inte helt rättvisa snytingarna.

Ny forskning har hunnit ifatt oss. Ny forskning har återupprättat den ”Hopplöse mannen” och satt en gloria på hans huvud.

Enligt den engelska forskaren Rebecca Meisenbach så har karriärkvinnor allt att vinna på att sprida myten om den ”Hopplöse mannen”. Och här talar vi alltså om mannen, som enligt de engelska kvinnorna inte kan göra någonting ”rätt” hemma. Tänk smutsrand i badkaret, kladd i kylen, frostklump i frysen och allt som ska stoppas ner i ett barns ryggsäck på morgonen.

Men varför?

Varför vill de kvinnliga familjeförsörjarna lansera sina män som oduglingar? Jo, säger Rebecca Meisenbach, de här kvinnorna vill till varje pris känna sig ”feminina”. De vill känna sig som ”riktiga” kvinnor. Och så länge som de kan hävda att de vet bäst – att de är de enda som förstår sig på en familjs alla behov – kan de också få sig själva att tro, att de är en äkta, traditionell och härlig kvinna.

Och det lättar.

Det lättar på trycket.

”De här kvinnorna är hårt trängda”, säger Rebecca Meisenbach till den engelska tidningen Observer. ”De är hårt trängda mellan försörjning och moderskap.”

Kvinnornas lösning: att odla myten om den ”Hopplöse mannen”.

Så kvinnorna framhäver sig själva. Hur de hela tiden måste bossa och upplysa mannen om vad som måste göras. Och hur det ska göras.

Och på det här sättet lyckas kvinnorna lura sig själva. De lurar sig själva att tro att de fortfarande passar in i mönstret hur en ”riktig” kvinna ska vara. Att de har ansvar och koll. Att de fortfarande kontrollerar sina hem. Att de tar hand om man och barn.

Strunt samma, att de inte längre gör det.

Ja, hur ska vi nu tolka allt detta?

För min del börjar jag ödmjukt.

Jag börjar med att lyfta på hatten för den ”Hopplöse mannen”.

FAKTA

Monica

Gunne

monica.gunne@aftonbladet.se