Vi är blinda – och mitt i kristallkulan

KOLUMNISTER

Volvo på väg till Kina.

Och Saab ut.

Och snart lär det också vara färdigt med det svenska språket. Nästan 90 procent av alla avhandlingarna skrivs på engelska.

Globaliseringen är här.

I dag för tio år sedan stod vi på Söder och skålade in det nya millenniet.

Tvåtusentalet. De ettusen åren som vi trodde skulle ligga där som en glittrande spikmatta framför oss.

En spikmatta som vi skulle erövra. Som vi i vart fall skulle lära oss hantera.

Det var fest.

Det var kallt och fönsterna stod öppna mot raketerna som smällde över Strömmens kalla vatten.

Vad visste vi då?

Ja, inte visste vi att vi bara två år senare måste ta av oss barfota för att gå genom flygplatsernas säkerhetskontroll.

Vi befann oss mitt inne i kristallkulan. Blinda. Ingen såg någonting.

Ännu hade vi inte en aning om Usama bin Ladin, islamisten och den före detta gerillaledaren som låg bakom flygattackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon.

Vi visste inget om ”kriget mot terrorismen”. Inget om krigen i Afghanistan och Irak.

Vi hade inte heller hört talas om tsunamin. Jättevågen som den 26 december 2004 svepte över Sydostasiens kuster och tog 300?000 människors liv.

Klimathotet var inget nytt.

Men i slutet av de första tio åren av det nya millenniet var det som om världens ledare plötsligt vaknade till liv. Man stämde träff i Köpenhamn. Man kom, sågs och förlorade.

Klimatmötet blev ett fiasko.

Världens ledare tackade för sig. Man åkte hem.

Och växthusgaserna kommer fortsätta att öka.

Och så har vi den nya demokratin. Vem visste något om den där vi stod och skrattade och skålade i fönstren?

Egot.

Självcentreringen.

Jaget.

Jag och mina val.

Jag och min kladdkaka.

Men också:

Jag och mina idéer.

Jag och min kreativitet.

Jag och min skaparkraft.

Och så turbokapitalismens fall. Vem hade kunnat förutse den? Finanskrisen som drog över klotet och släckte hoppet för alla miljoner som höll på att kravla sig bort från fattigdomen. Och i den ekonomiska krisens spår: färre jobb och mindre att leva av. Osäkrare.

Och nu.

Vad händer nu?

Har inte en susning. Jag vet bara att vi fortfarande befinner oss i kristallkulans blinda mitt. Och att jag önskar er alla:

Ett Gott Nytt År.