Barnen använder sex som självstraff

KOLUMNISTER

Det pågår ett krig därute.

Ett tyst och grymt krig där offren inte kan ropa. Och där förövarna inte heller vill att de ska göra det.

Det handlar om barn. Kanske bara elva, tolv, tretton, fjorton år och de är både flickor och pojkar.

De här barnen säljer sex. Nej, fel. Det är inte säkert att de tar betalt. De kan överlämna sina kroppar gratis. De lämnar ut sina kroppar till vuxna att göra vad de vill med.

Så vad vill de vuxna?

Ibland vill de ligga med barnen. Ibland tar de fram knytnävar, knivar, flaskor.

Ibland vill de våldta. Ibland vill de vara i grupp. Man vill ha gangbang.

2008 kom journalisten Caroline Engvall ut med ”14 år till salu”. En bok som bygger på ett verkligt fall. ”Tessan” var fjorton år när hon började sälja sex på nätet. Först gjorde hon det för att få bekräftelse. Sedan för att döva sin ångest och straffa sig själv. Caroline: ”Själen gör ont och då använder sig de här flickorna av sex för att göra sig illa. Det är ett självskadebeteende. Som att skära sig. Det blir ett beroende. Till sist är sex det enda de kan. Sen vet de inte hur de ska ta sig ut.”

Boken har sålt i 140?000 exemplar och Caroline Engvall har fått nästan 500 mejl. ”Det var som att öppna locket till en kastrull med popcorn.”

En flicka skriver: ”När jag var fyra år blev jag sexuellt utnyttjad första gången. När jag var 14 hände det igen. Efter det spårade det ut. I åtta år har jag varit ’den roliga slampan’, som männen ringer mitt i natten och ber komma över. Hon som klär på sig, sätter sig i en nattbuss till andra sidan stan för att dom ska få göra vad dom vill med hennes kropp. Hon som åker hem några timmar senare med blåmärken och den där enorma klumpen i halsen. Jag vet inte hur jag ska sluta. När jag är med dom så är jag i alla fall någon, inte någon som jag vill vara, men jag är någon.”

En annan flicka: ”När jag var ’Anna’ på nätet fick jag pengar och bekräftelse av männen. Jag kände att när jag träffade dom så kände jag att jag dög till något. Jag var något mer än inget.”

Flickorna är ensamma, säger Caroline. De har ingen. De skäms och känner sig skyldiga till övergreppen och skulle aldrig drömma om att anmäla. Polis, åklagare, social och psykiatri har inte en aning.

Caroline Engvall: ”Jag vill lyfta ­frågan. Jag brinner för de här barnen.”