Kolumn

Monica Gunne

Kvinnor är osynliga i den eviga pausen

Läs Monica Gunnes kolumn

KOLUMNISTER

En kvinna är någonstans mellan 45 och 55 år när hon marscherar in i menopausen. Mensen är slut, vi går in i en ny ”livsfas”. Vi glider in i menopausen. En period som också kallas för ”den eviga pausen”. Och det är en paus som aldrig tar slut. Det är en paus som varar livet ut.

De som är 30–40 år i dag kommer att leva länge i den här perioden. De kommer att röra sig i den eviga pausen i nästan halva sitt liv.

Men är den här pausen något intressant? Är den här långa perioden i vårt liv något som skildras i konsten och litteraturen och i tv-serier och reklam?

Inte alls.

Den eviga pausen är som en grå fläck. En suddig, otydlig fläck. Det är som att gå in i ett växthus. Ett dimmigt växthus som ligger vid sidan om och dit ingen kan se in. Tusentals män och kvinnor försvinner in i det där glashuset varje dag.

Och sen ser man dom inte mer. Jo, man vet ju att de finns. Man anar ju skuggorna av deras kroppar därinne. Men vi ser dom inte. Vi ser dom i alla fall inte tydligt.

Vill vi se dom?

Inte alls. Ingen är intresserad av att veta något om de där kvinnorna som glidit in bakom glaset.

Och enligt litteraturvetaren Maria Jönsson, som har forskat i ämnet, så finns de här kvinnornas liv inte heller skildrade någonstans.

Inte så konstigt – när ingen ser dom.

Kvinnor i den långa menopausen är därför utraderade från den stora berättelsen. De finns nästan inte alls i litteraturen. De finns inte i konsten eller dramatiken. De finns inte på film och inte i tv-serier.

Feminister skiter i dom. Queerteoretikerna gäspar.Litteraturvetenskapen säger: Nej, vi vill inget veta.

Då har populärkulturen varit vaknare. Men här härskar stereotyperna: här är den äldre kvinnan antingen en silverhårig mormor utan underkropp. Eller en rasande, ond och bitter vettvilling.

Svensk litteratur lyser dock med två undantag: Kerstin Thorvalls ”Tänk om det är klimakteriet?” och Elsie Johanssons ”Sin ensamma kropp”.

Så hur tänker vi nu om allt detta?

Är allt det grå kanske som en skön och hemlig kappa som vi kan gömma oss i? Eller är den tomma fläcken ett svek av konstnärer och författare?

Eller är det bara ”the same old story”: Kvinnor, stick inte upp.