Alla ville hedra offren

Det var SSU, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, som hade kallat till en ljusmanifestation på Sergels torg i Stockholm. En manifestation som ville ”stödja offren” för terrordåden i Norge.

Bland talarna: de två före detta S-ledarna Ingvar Carlsson (S) och Mona Sahlin (S), justitieminister Beatrice Ask (M) och författaren och ståupparen Jonas Gardell.

Ingvar Carlsson påminde om morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lindh. ”Två mord på relativt kort tid. Det var hårda slag.”

Och den röda tråden genom alla talen var: att stå upp för frihet, demokrati, öppenhet, tolerans och mångfald. Allt det som massmördaren Anders Behring Brevik, 32, avskydde och som drev honom att avrätta 67 ungdomar på ön Utøya och bomba regeringskvarteren i Oslo.

Ett dåd som enligt Behring Brevik själv var riktat mot socialdemokratins hjärta. Och som också var tänkt att radera ut nästa generations socialdemokratiska ledare.

Författaren, komikern och ståupparen Jonas Gardell drog ned de flesta applåderna. ”Slakten i Norge var en väckarklocka”, sa Gardell och varnade för den smygande och gradvis accelererande människosynen som ville fösa in människor i ”normaliteten”.

”Vad är normalt”, frågade Gardell och gav tips om hur man skulle kunna ta sig över de osynliga gränserna: ”Besök en moské. Gå med i en gayparad. Göm en flykting.”

Så redogjorde han för den nya, ”normala” Familjen och tog sin egen familj som exempel. En familj som är svensk-finsk-amerikansk-colombiansk-norsk-judisk-muslimsk-kristen, homo och hetero.

Gardell från scenen: ”Jag är homosexuell, gift med en finlandssvensk och har barn med en judinna, vilka gör mina barn till judiska. Jag har en bror som är gift med en colombianska och två av hans barn är gifta med muslimer. Jag har en syster som är gift med en norsk kvinna och skaffat barn med en judisk, homosexuell man.”

Och medan omvärlden håller sina tal och manar till motstånd och samling, så försöker barnen som var med om massakern på Utöya att hitta tillbaka till livet.

För en del går läkningen snabbt.

Andra kan få kämpa med katastrofen i flera år. Och för att komma vidare, så måste de först förstå vad som har hänt.

De måste göra det ”overkliga verkligt”.

Först då kan de börja den långa vandringen tillbaka till livet som de kände det.

Som de trodde att det var.