Maria, 42, orkade inte med fler nedskärningar

Var så god och välj.

Maria, 42, hade bara en sak i sikte. Hon ville jobba med äldre. Hon utbildade sig till socionom och hon tackade ja till ett jobb som chef för ett äldreboende norr om Stockholm.

Och det var här hon skulle förverkliga sina drömmar: att backa upp och coacha sin personal och att låta hela den härliga verksamheten snurra som en glödande solskiva runt de äldres behov.

Det skulle finnas tid.

Tid att reflektera.

Tid att dröja kvar.

Tid att hålla en hand.

Tid att lyssna.

Tid att skratta.

Tid att ställa frågan: ”Och vad vill du göra i dag?”

Efter sex år sa Maria upp sig.

Och hon sa upp sig därför att hennes bild av god omsorg inte stämde överens med sparkraven och de nya ”manualerna”.

Maria säger att hon inte såg någon motsättning i rationaliseringar och högre ambitioner. Klart hon skulle fixa det. Så blev det inte: ”Jag sprang runt med alla bollar utan att kunna förändra och förändringsarbetet ledde ingenstans. Om jag fick det att fungera på ett ställe, så rasade det i en annan ände.”

Det var ”jättehemskt” att sluta, berättar hon: ”Jag fick jobba på det i flera år. Jag hade gett för mycket, velat för mycket. Periodvis jobbade jag 12 timmar per dag. Det hade blivit mitt liv, att styra upp organisationen på äldreboendet. Det bara skulle bli bra. Det var ju det som var meningen.”

Marias drömmar slutade i ett ”maskineri”.

En verksamhet som skulle styras utifrån en så kallad ”värdegrund” hade glidit över till att bara bli en ekonomiskt styrd verksamhet.

Och det var något annat.

Maria och de 50 medarbetarna tyckte att de blivit några slags ”stötdämpare”.

Krav från alla håll.

Mer scheman och färre val.

Mindre flexibilitet och mindre omsorg.

Mindre spontanitet och mindre individualism.

Maria: ”Personalen kände sig otillräcklig och stängde av för att orka. Men ju tuffare det blev, desto större lojalitet kände de mot de äldre. Ingen ville sluta. Ingen ville överge de äldre.”

Och Maria får stöd av Demensförbundets enkätundersökning, där mer än var femte demenssjuk säger att de inte får gå på toaletten när de själva vill.

Orsak: det finns ingen som har tid att hjälpa dom.

Var så god och välj!