Ranelids rapp om sin säd – en sorglig provokation

Jasså, minsann.

Satt framför teven, när Björn Ranelid intog schlagerscenen.

Vad var det med honom? Han såg religiös ut, extatisk på något sätt. Han såg ut som om han hade lämnat sig själv. Han sjöng en talsång om kärlek och ­ mirakel. Han rappade om sin säd.

Blir inte klok på vad jag ser. Kan inte tolka. Är Melodifestivalen fortfarande en musiktävling, där SVT gör sitt ­yttersta, för att skapa ett musikaliskt utrymme, så att vi ska kunna rösta fram den mest vinnande låten?

Eller har det här musikaliska ståhejet glidit över till att bli något annat?

Till vad, i så fall?

Sitter i soffan och tänker att Melodifestivalen 2012 sakta men säkert har förvandlat sig till att bli En enda mans show. Att den nationella sångtävlingen har tippat över till att bli en enda kärlekströstande apostels privata halle­luja-fest.

En musikalisk tävling där allt snurrar runt författaren Björn Ranelid.

Melodifestivalen är inte längre en tävling som handlar om det musikaliska. Så långt har den bara handlat om Björn Ranelid och hur hans gränslösa ego ska roa, kittla och reta oss.

Varför det?

Är det verkligen någon som tror, att Ranelid kan vinna ­Eurovision Song Contest med sin pratande mirakelsång?

Hans chanser är noll, så varför är han då med i tävlingen?

Vilken är hans roll? Vad är uppsåtet med hans medverkan? Min gissning är att ­Ranelid är på plats för att ”väcka känslor”, att SVT ­använder sig av den distans­löse författaren som en slags … provokation. Som någon som det är fritt fram att tycka ­något om. Skit samma vad. ­Bara det tycks. Bara tittarna ”engagerar” sig. Bara den mänsk­liga provokationen ­levererar ”uppmärksamhet”.

Fler tittare, fler röster.

Men tyvärr har SVT glömt att ställa sig själva grund­frågan: är Björn Ranelid en bra provokation?

Svar: Det är han inte. ­ Ranelid är en … sorglig ­ provokation.

Men ingen skugga över ­ ­ rapparen Björn Ranelid. Han gör sin grej och han gör den fullt ut.

Skuggan faller över SVT.