En bakåtsträvande surkärring, det är jag

KOLUMNISTER

Sur och gnällig.

Bossig och beskäftig.

Och värst av allt: en sån som som älskar att lägga sin sliriga näsa i blöt.

”Extra gnälligt” heter ett tv-program där ett gäng bitchiga 50 + kvinnor spyr sin galla över allt som de inte gillar. Ur högen: E-bay, Viagra, Spam, hamstrar som sjunger, den maniska shoppingen och så alla de där bredbladiga kassakvittona som slammar igen våra handväskor.

Upptäckte att jag satt och skrockade åt skämten. Var inte det här rätt kul? Äntligen något som handlade om oss 50+ och vår … till­tagande ... galenskap.

Som vi har blivit.

Och så till själva grund­frågan: hur har vi blivit så här arga och otåliga?

Jamen, vi som alldeles nyss var så lojala och följsamma och framåtsträvande. Vi som alltid har slukat teknikutvecklingens alla finstilta finesser, som om det var en sked rinnande honung. För att inte tala om hur vi har låtit våra stenålders­mobiler och olika slags datorer klänga som nyfödda barn vid våra utmattade kroppar, när vi i gryningen har legat i våra (dubbel)-sängar och hamrat in det sista på våra sex meter långa göra-listor.

Och nu?

Hur har vi blivit så här … konservativa?

Hur har vi lyckats förvandla oss själva till de här stoppklossarna, till de här nej-sägarna, till de här bakåtsträvande … surkäringarna.

Och den här lusten, att bossa, lägga sig i och höja rösten, – hur har den uppstått? Om ni hör någon som börjar gaffla i en kassakö så är det jag: ”Kan ni inte öppna en kassa till? Vi är några som står här och vill hem.” Om stenansiktena inte låtsas höra, så ropar jag bara högre. Jag ropar tills det börjar hända något.

Och så har vi också lusten att ingripa och ställa allt till rätta: Häromkvällen gick S och jag genom Kungsträdgården när vi fick syn på några knarkare som slog varandra blodiga borta vid några rabatter. Och vips sätter jag i väg på röda klackar för att ”stoppa våldet”. Är jag dum i huvudet? Ja, det är jag och jag ropar: ”Sluta slåss.”

Och så gör dom det!!!

Men S och jag hinner ju bara runda en häck, så börjar de att puckla på varann igen och då gör S det enda rätta: hon ringer polisen.

Ja, så där håller vi på.

Och det mest skräckin­jagande: vi blir bara fler och fler och argare och argare.

Så passa er.