2012 är det vinsten som är den räddande rälsen

KOLUMNISTER

Tåg som inte går i tid. Tåg som inte går alls.

Ledningar som trillar ner. Haverier, dödsolyckor och en sjukt pressad tågpersonal.

Den svenska järnvägen är i kris.

Och det beror inte bara på snön …

Mikael Nybergs bok ”Det stora tågrånet” handlar om tågkaoset och vad som hände efter ”avregleringen”, då ett statligt monopol monterades ned till ett – ja vad då?

I början var järnvägen samlad i en enda hand, i statens hårda, men rättrådiga hand. Statens Järnvägar, SJ), höll i det mesta och verksam­heten gick ut på ett enda: att uppfylla de trafikpolitiska målen.

SJ var ”folkets järnväg” och tågen satte gladeligen i väg mot fjällmassiven västerut fastän alla visste att det bara var ”Nisse i Böjen” som klev på i kurvan 34 mil bort.

Och nu?

I dag har Sverige Europas mest avreglerade järnväg, en enda marknadsanpassad röra, där den ena ­handen inte vet vad den andra gör. Vad som helst kan hända och gör det också.

Det är mycket som inte fungerar:

Det är trångt på ­spåren. Det är snålt med statliga­ ­anslag till underhåll och ­investeringar.

”Sverige har det sämst ­underhållna järnvägsnätet av alla jämförbara länder.” Det är ”kalabalik” på stationer, spår och bangårdar och de som jobbar på spåren får en allt sämre utbildning.

Och skiftet från det­ ­”allmännyttiga” till det ”marknadsmässiga” har ­inte heller varit någon tango: ­”Folkets järnväg”, som är en mix av statliga och privata­ företag, sätter varken dig ­eller mig i högsätet. (Ändå­ är det vi som betalar både ­skatten och ­biljetten.)

Nej, 2012 är det vinsten som är den enda saliggörande­ rälsen – skit samma om ­själva tågverksamheten ­inte levererar vad den ska.

Och en vinst kan skruvas på många sätt: Ett är att skriva osaliga kontrakt med till exempel lokförare, tågvärdar­ och städare. En lokförare ­berättar: ”Jag gissar att uppåt 30 procent av oss är anställda per timme. Det är satt i system, framför allt bland tågvärdarna. De är dagens daglönare.”

Ett annat sätt är ... att …­ ­utnyttja, att ta ut det mesta­ möjliga och ge det minsta möjliga. En städerska, 51, ­berättar om nya ”arvodisterna”: 16 afrikaner som trodde att de skulle tjäna pengar. Men som blev utskällda. Och trots den hårda vinterkölden fick de varken riktiga skor ­eller arbetskläder.