Indelning i grupper får oss att glida isär

KOLUMNISTER

Har du också börjat känna ett slags bismak av det här med ”målgrupp”? Att någon föser in dig i en av alla de här ”målgrupps-bubblorna”.

Och att bli placerad i en sån där ”bubbla” betyder att informationen blir silad. Att den blir silad för att passa just dig:

Jag och min familj.

Jag och mina kvarter.

Jag och mitt nätverk.

Jag och mina värderingar.

Jag och mina intressen.

Jag och min verklighet.

I helgen satt vi runt köksbordet och gnällde, och för en gångs skull var vi ganska överens. Först funderade vi över vart samhälls­debatten har tagit vägen? Och sedan funderade vi om det kanske ­hade något med det här till­tagande målgrupps-tänket att göra. Att vi successivt ­hade försvunnit in i varsin sån där ”målgrupps-bubbla”.

I så fall – vad betyder den här osynliga åtskillnaden? Ja, vad kommer det att ­betyda när vi vet allt mindre om varandra? Vad kommer det att betyda när vi inte längre har koll på förutsättningarna för varandras liv?

Vad kommer det att leda till i längden?

”Vi lever i ett samhälle som håller på att glida isär”, sa Jörgen, 44, och gav sig själv en känga. Han ­frågade sig själv varför han ­aldrig ­hade lyckats skaffa sig en ­enda muslimsk vän. Varför har han till exempel inte ­bjudit hem någon? Och varför ­hade han funnit sig i en situation som han inte har vetat vad han skulle ­göra åt? Jörgen sa: ”Varför har vi ­inte ett gemensamt forum, där sekulära muslimer och ­kristna kan mötas och bygga någonting nytt?”

Anna, 37, gick också igång på ”glida-isär”-temat. Hennes spaning var att ensamma mamman ­hade fått det allt tuffare. Hon sa att ensamma mammans barn knuffades in i skamvrån, när medelklassens föräldrar styrde och ställde med ”aktiviteterna” i skolan – allt kul som barn kan göra för en ­liten peng.

Det vill säga, om man har en sådan ­liten peng. Klass­resor, roliga utflykter, att simma under vattnet i simhallen och att ­sedan ­mumsa i sig en pastasallad eller ­fika i kafeterian.

”Det är inga stora ­pengar”, sa Anna. ”Men om du är ­ensam och har tre barn, så drar det i väg. Du har inte råd och barnen kan inte hänga med. De kan inte hänga med på allt det här roliga och då skäms de. Barnen tar på sig offer-rollen.”

Uppdelning, särskiljande och åtskillnad.

Är det vår gemensamma målbild?