Gamlingarna knaprar uppåttjack för att orka

KOLUMNISTER

När mamma började tackla av i början av 90-talet, kunde jag inte tänka mig henne på ett äldreboende.

Kunde inte.

Och när jag frågade, om hon ville flytta till mig i Stockholm, stirrade hon på mig och sa: ”Det är något som jag vill att du ska ha fullkomligt klart för dig. Jag tänker aldrig bli beroende av dig.”

Inte det.

Och så berättade hon om sin farfar, en kraftfull, orädd och barnkär man. En man som under sina sista år flyttade runt hos sina barn och förvandlades till en undergiven och tacksam fläck. En man som sa: ”Tack, tack, tack.”

Nej, morsan ville inte bli beroende och när hon började bryta armar och nyckelben flyttade hon till ett äldreboende några hundra meter bort. Och där levde hon lycklig i alla sina dagar.

Mamma var individen, den första i vår familj/släkt som bröt mot familjekollektivets normer: att ta hand om och sörja för sina äldre. Hon sa: ”Jag vill känna mig fri.”
 

Ja, vad händer i det ”fria” kollektivet där ute? Vad händer med alla äldre som staplar sig på varandra i olika boenden? En vän i äldresvängen säger: ”Du kan inte fatta hur många ensamma det finns. Ingen ringer och ingen hälsar på. De bara sitter och åren går.” En bild som bekräftas av rapporten ”Ohälsa hos äldre till följd av ensamhet.” En studie som berättar hur ensamhet gräver fram depressioner och ångest hos de som fyllt 65.

Ca en femtedel av de äldre umgås inte med sina närmaste.

Var fjärde över 75 känner sig ensam och övergiven.

De flesta över 65 år knaprar uppåttjack för att må bättre.

Att känna sig ensam är en riskfaktor att glida in i en depression.
 

Så vad fattas i den ensamma kammaren? De äldre berättar, att de längtar efter att vara någon nära, att höra till, att prata, skratta och lyssna. De längtar efter emotionella relationer och fysisk kontakt. De vill ha sammanhang och tillhörighet.

Och mest av allt, de vill vara med någon som står dem nära.

De vill vara med dig.

Men det är ju omöjligt, det fattar dom ju. Och om du aldrig dyker upp eller hör av dig, har de den största förståelse. Det ”hör till”, det är ”som det är”, det är ”naturligt”.

De om några vet väl, vad livet går ut på.

Och nu sitter de där och gör sin sista plikt: de väntar på sin tur.