”Låt oss vara barn”

Torget utanför tingsrätten i Jönköping fylls på eftersom.

Det är många svarta jackor, piercingar, gympaskor och stickade mössor. Banderoller och plakat.

Huvudpersonen är Sofie, den 15-åriga flickan som anmälde en 42-årig man för 6–7 våldtäkter och som sedan tog sitt liv bara några timmar innan hon skulle vittna förra veckan.

Der är Sofies vänner som har samlats på Hovrättstorget i Jönköping och de är där för att försvara henne.

Och minnas henne.

Men de svartklädda på torget har också ett budskap.

Nej, flera.

De vill göra fingret åt alla vuxna som de menar har svikit Sofie. Som har lämnat henne i sticket och kört över henne.

Behandlingshemmet. Socialtjänst-en. Rättsväsendet.

Varför fick inte Sofie, 15, den hjälp och det stöd som hon hade rätt till?

Ilska mot de vuxna

Men Sofies vänner på torget rasar också mot alla vuxna som förgriper sig på barn.

Tinita, 18 och Johanna, 16, visar sin banderoll. Där står: ”Vila i frid Sofie Lohede. Låt barn vara barn.”

”Det måste bli ett slut på det här”, säger Tinita. Hon menar att det handlar om rätten att vara barn. Om rätten att slippa de vuxnas tafsande. Deras kladd och övergrepp.

Och varför var det ingen som lyssnade på Sofie, när hon fick ångest och inte ville vittna?

Johanna: ”Hon ångrade inte att hon anmälde och hon ville verkligen sätta dit honom. Men hon klarade inte pressen. Hon visste inte vad som skulle hända. Hon var rädd att ingen skulle tro henne.”

”Ingen fattade”

Nu är det mer än 300 svartklädda på Hovrättstorget och hejarklackarna har dragit igång: ”Vägra våldtäkt.” ”Livstid. Livstid.”

Emma, 20, sitter på en bänk. Hon var kompis med Sofie på behandlingshemmet Lövingstorp.

Sofie var omhändertagen enligt LVU, men Emma säger att behandlingshemmet var ett skämt.

Det var hasch på rummen och ingen koll.

Och det var här som Sofie började dricka, skära sig och droga. Och försvann ut och träffade den 42-årige mannen som gav henne knark och som hon sedan anmälde för våldtäkt.

”Ingen av personalen fattade att det inte stod rätt till”, berättar Emma. ”Vi kunde komma och gå som vi ville.”