Varför är fotbollens män så mesiga?

Varför lägger sig fotbollens män så platt för våldet?

Varför är de så flata, mjäkiga och hjälplösa?

Och varför alla dessa floskler?

Om du inte brukar hålla dig informerad om vad som händer i fotbollens värld, så är det här ett sammandrag av de senaste två helgerna:

Söndag 1 november, Gamla Ullevi i Göteborg: AIK vinner SM-guldet och ”fansen” spränger poliskedjorna och springer ut på fotbollsplanen. Glädjeyra först, men sedan kommer batongerna, stolsitsarna, kamerastativen, påkarna och raketerna. Fem personer till sjukhus. Fotbollsspelarna i IFK Göteborg, som alltså är dom som förlorade, vågar inte hämta sin silverpokal vid prisceremonien.

De sitter och hukar i omklädnings- rummet.

Söndag 8 november, Stockholms stadion: Djurgården vinner över Assyriska med 3–0. 2 000 ”Djurgårdsfans” rusar ut på ”Fotbollsglädjens arena” (som Stockholms stadion också kallas). Men är de glada? Inte ett dugg. Mittfältaren Andi Toompuu i Assyriska blir nedslagen. Anfallaren Mattias Genc får ett slag i ryggen och en spottloska i ansiktet. Försvararen Martin Lorentzson en smäll i huvudet. Och Fredrik Samuelsson blir sparkad både i ryggen och på låret.

Poliser och säkerhetsvakter kunde inget göra. Säkerhetsansvariga slog ifrån sig och fotbollens representanter började mala sin gegga- moja:

”Det här är ett bakslag för svensk fotboll.” ”Oj, oj, oj.” ”Det måste hända någonting nu.” ”Pinsamt.” ”Nu får det fan vara nog.” ”Det här är ingenting jag tycker om.” ”Jag sa det redan i våras …” ”Fansen har förstört allting.”

Ja, ni hör själva. De här slagdängorna kommer inte att leda någon vart. I alla fall inte till några förändringar.

Och fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Agrell slog nog något slags rekord i dumhet när han sa: ”Det här skadar fotbollens varumärke.”

Jag tror att det är dags för fotbollens män att styra upp det här. Att sortera och ta fasta på vad som är viktigast.

Och det är trygghet.

Trygghet för barnen, familjerna, publiken, fansen, spelarna och domarna.

Trygghet också för killarna i de uppfällda luvorna. De som slåss med trasiga stolar och tänder raketer.

Ett gemensamt rådslag, alltså. Ett beslut, en plan och sedan ett genom- förande.

Det har gjorts förr, många gånger förr.

Och män kan.

Ja, fotbollens män kan.