Jag struntar fullständigt i Ulf Lundells flickvänner

KOLUMNISTER

En gång i mitt liv har jag varit på Ulf Lundell-konsert.

Där lärde jag mig något om denna dyrkade rockpoet som jag aldrig fattat tidigare. Det var ett fullsmockat Globen, tusentals lyckliga Lundell-fans som vällde fram från alla håll. Redan i entrén möttes man av kärlekspar som tryckte sig mot väggarna, vrålhånglade med ena handen och drack öl ur plastglas med den andra. Ulf stod längst fram på scenen med munspelsställning och hälsade till en svensexa i publiken.

Plötsligt krympte rummet. Sällan har jag varit med om att en artist som känns mig så avlägsen, både i bildlig och i bokstavlig mening, kommer så nära. Jag insåg att Ulf Lundells storhet ligger i att han kan göra sig pytteliten. Småsnacka lite med var och en av oss i den böljande folkmassan.

Det finns en vitt spridd missuppfattning om att vi genusteoretiker avskyr Ulf Lundell på grund av hans dåliga kvinnosyn. När hans nya bok ”En öppen vinter” kom ut förra veckan påpekade recensenterna att Ulf numera har slutit fred med feministerna – eftersom han för en gångs skull inte gjorde något ilsket utfall mot kvinnliga journalister.

Själv struntar jag fullständigt i Ulfs flickvänner och piedestalerna han baxar upp dem på. Det är Ulfs syn på Sverige som jag tycker är problematisk. I nya ”En öppen vinter” målas bilden av den ideala Lundellska svenskbygden upp. Ett soligt bondesamhälle där linhåriga pågar käkar Kalles kaviar, koklockorna skräller och specerihandlarn kör runt mellan ölcaféerna med häst och vagn.

Jag vet inte om han syftar på 30-talet? Eller på Skåne? Det verkar i alla fall handla om en plats där det finns en känsla av samhörighet bland urbefolkningen. Steget till Landskronaandan känns inte långt. Åk hem till era byhålor skriver Ulf Lundell om alla som inte är födda i Stockholm.

Nu är han inte ensam om att vilja prata om det äkta svenska. Man kan jämföra med den brittiske popartisten Morrissey, som på samma sätt blickar tillbaka mot det gamla fina England som existerade innan modernitet, globalisering och andra främmande influenser kom till byn. Kanske ska man inte ta deras nostalgi på allvar. Kanske känner rockpoeterna sig bara ensamma, där framme på scenen. Det kan jag ha förståelse för.

Men att som Lundell sitta i en bostadsrätt två minuter utanför tullarna, äta pilgrimsmusslor iklädd designer-skinnjacka och hävda att man vet vad utanförskap innebär, är farligt trångsynt. Alla de människor som verkligen står utanför samhället i dag ryms knappast i Uffes Sverige.

FAKTA

Thorvall feminist?

Apropå mytomspunna outsiders. Läser alla hyllningar till nyligen bortgångna Kerstin Thorvall, som av någon kallas kvinnornas Lundell. Liknelsen är faktiskt bra. Men jag har svårt att se det modiga och revolutionära i att strunta i sina barn, köpa sex i Afrika, vara otrogen och köra sitt eget race. Feminism? Frihet? Jag trodde att det kallades individualism.