Staden har blivit det nya bondesamhället

KOLUMNISTER

Jag har aldrig riktigt fattat det här med ”landsortsföraktet”. Alltså den eviga kampen mellan 08:or och bönder.

Nu senast är det fotografen Jens ­Assur som anklagas för att sprida innerstadsfördomar om sin gamla hemkommun Bollnäs. I Assurs nya fotoprojekt ”Hunger” kan man se bilder på överfulla sopcontainrar, snötäckta husvagnar och kilometerlånga frysdiskar med fiskgratäng på Ica Maxi. På en bild står en kvinna i täckjacka och röker utanför Bollnäs lokala pizzeria. Snett över gatan ligger gatuköket Glada korven.

Klyschigt? Absolut. Att plåta mosbrickor i motljus och kalla det för en berättelse om Sverige borde vara straffbart i fotografkretsar. Däremot är jag inte så säker på att det är glesbygdshat vi ser. Jag tror att det är staden som Assur askvyr.

Det är ju allt som har med det moderna samhället att göra som blir fult och patetiskt i hans bilder. Gatorna, Volvobilarna och Häggersta industriområde. Assur deppar över att Bollnäs inte längre är en bonnig leråker där människorna har grova gummistövlar och jord under naglarna.

Allt som tyder på att det finns ett civiliserat och urbant liv med sopsortering, snabbmat och shopping även här i Hälsingland målas därför upp som urbota töntigt och tragiskt. Bredvid bilderna kan man läsa nostalgiska rader om det forna, fina LFR-Bollnäs: en pittoresk 1800-talsby där barnen ”kunde hänga på stängslet och se djur och lukta hö”.

Jag föreslår att Assur kommer till mitt kvarter och fotar lite nästa gång. Här frodas just det där gamla jordiga bonde-Sverige som han letar efter.

Här har det precis öppnat en butik som säljer rostiga mjölkspannar, höräfsor och annat som en äkta bonntölp behöver. Grejen är att jag inte bor i närheten av något lantbruk.

Faktum är att jag inte ens lever på vischan, utan mitt i Stockholms innerstad. Några betande nötkreatur eller gödselstackar finns inte så långt ögat kan nå. Mitt välasfalterade kvarter på Södermalm är till stora delar bebott av medieprofiler i bostadsrätter. En stadsdel där man dagligen ser DN-chefer bära sin mjölkspann om den vore en handväska.

Här på Söder klär vi oss numera i rejäla bomullskläder. Vi handlar våra gulbetor på marknaden på torget och bakar vårt rustika surdegsbröd i stenugn. Vi använder bara plast om den är ekologisk. Eftersom vi cyklar överallt, vet vi knappt vad bilar är längre.

Och då detta är Sveriges mest journalisttäta område, är vi förmodligen precis så där exotiskt trångsynta och inavlade som gör sig bra i glansigt dokumentärfotografi.

Jens Assur, vill du ha bonnläppar och lantisar? Riktiga hill­billies? Ta med kameran hit till Söööder och fota oss.

FAKTA

Vad sa du att du sa?

Apropå omdebatterade fotografer. Elisabeth Ohlson Wallin hävdar att Världskulturmuseet i Göteborg inte vill visa hennes senaste foton. Men i själva verket är det ju hon som kräver att sexbilderna från Jerusalem ska visas fristående, ta upp alla väggarna i ett eget rum. Annars kan ju betraktarna bli förvirrade, som hon sa i ”Aktuellt”.

Ursäkta, men sen när är det en allmän rättighet att få egna museisalar?