Religionen är anabola steroider för spelarna

KOLUMNISTER

Katoliker målas ofta upp som ondskefulla och fanatiska pedofiler med knäppa mössor. Men när det kommer till fotboll är krucifixen oslagbara.

Så här i efterhand ser det till exempel inte ut som en slump att Hollands mittfältare Wesley Sneijder konverterade bara några veckor innan VM drog i?gång. Han ska ha sökt upp en katolsk präst i Milano, hemma­plan för hans Inter, och döptes i kyrkan strax innan han nickade nederländarna till semifinal. Ett opium för folket? Snarare har rökelseångorna blivit idrottarnas andliga anabola.

Tidigare i år kom vårt eget fotbollshelgon Zlatan ut som påvevurmare: Jag tror på Gud, jag är katolik. Men min största kritiker är jag själv, berättade han om sina teologiska grubblerier i den spanska tidningen La Periódico de Catalunya. Och Englands stjärnspelare Wayne Rooney, uppväxt i en katolsk familj, avslöjade under en presskonferens att han alltid bär en korsprydd rosenkrans på träningar: Det är min religion, men jag kan naturligtvis inte bära den under matcherna sa han. Det där halsbandet hjälpte visserligen inte mot det mer protestantiska Tysklands backlinje, men säger något om fotbollens religiösa förtecken.

Respekten för auktoriteter och förmågan att förlåta en missad straffspark brukar anges som förklaringar till Team Papas bollsinne. Att radbandens eviga dribblare är vänligt inställdatill allt som lutheranerna, frikyrkorna och muslimernadömt ut – alkohol, dans, rockmusik – ger dessutom utrymme för kreativitet.

Till och med Vatikanen har egen liga, den av påven välsignade Clericus cup, där kardinaler drabbar samman med schweizergardet. Nyligen tog den kristna tidningen Dagen upp den katolska kombon mellan kropp och själ som en annan anledning – det skulle i så fall förklara varför de nirvana-inriktade buddhisterna saknar stadiga lårmuskler.

Men man behöver inte tro att Gud har varit där och tafsat för att konstatera att det är fotbollskatolikerna som gett smärta ett svettigt ansikte. Det var trots allt den lidande Ronaldos tårar som utgjorde ett av VM:s vackraste ögonblick. Robinho, som utmattad föll på knä i gräset med armarna sträckta mot himlen efter 3-0-målet mot Chile. Eller Maradona, som ömt tog Lionel Messi i sin famn som vore han madonnan med Jesusbarnet.