Tjernobylhelvetet är långt ifrån över

KOLUMNISTER

För oss som växte upp på 80-talet var ord som ”reaktor” och ”härdsmälta” lika med döden. Vi läste barnböcker om flickor som försökte cykla undan det livsfarliga Tjernobyl-molnet. Släkten hemma i Polen bodde mot gränsen där vindarna blåste in från Ukraina; de pratade om att kvinnorna fick ovanligt många missfall våren 1986. Att man hade börjat dela ut jodtabletter till folk på arbetsplatserna.

Explosionerna i Fukushima 1 påminner oss om att kärnkraften på ett ögonblick kan förvandlas till samhällets svagaste punkt.

Kärnkraftsvurmare brukar avfärda Tjernobylkatastrofen med att det var ett extremt undantag, det värsta tänkbara. Men är det då inte konstigt att vi 25 år senare fortfarande inte vet vad som hände?

Hur många som dog är till exempel oklart än i dag. Sovjetiska myndigheter erkände 31 omkomna, bland dem stackaren som hade skiftet den där ödesdigra aprildagen. Somliga källor nämner 4 000 dödsoffer, medan Greenpeace talar om sammanlagt en halv miljon drabbade genom åren. För några år sedan slog FN:s atomenergiorgan IAEA fast att ett 50-tal personer dött av den radioaktiva strålningen – en siffra som fått kritik eftersom den inte omfattar alla cancerfallen. Enligt vissa experter kommer områdena i dödens zon vara beboliga för människor igen om 600 år. Tidigast en bit in på 3000-talet, menar andra.

Nej, med kärnkraften kan man aldrig veta så noga.

När IAEA inspekterade svenska 70-talsverket Ringhals förra året var betyget godkänt – samtidigt som rapporten pekade på ”möjliga förbättringar” när det gällde driftsäkerheten.

Förbättringar? Vad menas med det? Varför i hela friden är driftsäkerheten inte på topp?

Att det har gått – i atomklyvarsammanhang rätt futtiga – 25 år betyder inte heller på något vis att Tjernobylhelvetet är över.

För samtidigt som vi fasar för haveriet i Japan kom här om veckan nya varningar från spökstaden i Ukraina: det enorma betonghöljet, som byggdes för att kapsla in reaktor fyra efter olyckan, håller på att vittra sönder.

Följderna vill ingen ens tänka på.

EU har känt till den slitna sarkofagen länge – kruxet är att det är dyrt att gjuta en 110 meter hög skyddsförpackning och frakta den till Tjernobyls sargade utmarker.

I nuläget saknas cirka sju miljarder kronor. Och plötsligt verkar vare sig kärnkraftsindustrin eller urankramarna vara särskilt intresserade av att hjälpa till.

”Jag gör det för barnens och barnbarnens skull” sa en gråtmild Maud Olofsson på en presskonferens för två år sen. Det var då näringsministern bestämde sig för att bygga ut kärnkraften i Sverige. Skulle vara intressant att höra vad Maud tycker att vi ska göra med Tjernobyl nu.

FAKTA

Apropå...

... kärnkraftsindustrin. Kan vara värt att påminna om att GE Hitachi, som är företaget bakom den kollapsande Fukushima-reaktorn, träffade Oskarshamns kommun så sent som i februari – för att diskutera planerna på en ny kärnmodulsfabrik. ”Oskarshamn, kommunen med energi, är mycket lämplig” sa kommunalrådet Peter Wretlund (S) till lokaltidningen inför mötet.

Natalia Kazmierska