En bomb är en bomb – oavsett din religion

KOLUMNISTER

Jag är inte terrorist.

Bara så att ni vet. Jag avskyr våld. Jag är för demokrati. Och jag vill vara extra tydlig med att jag tar avstånd från ALL form av extremism, nu när katolikerna har försökt spränga en bomb igen.

I veckan var ju Storbritanniens drottning Elizabeth på besök på Irland, ett känt säte för religiösa terrorister.

En historisk tripp, eftersom ingen brittisk monark satt sin fot i grannlandet på cirka hundra år.

Kring statsbesöket fanns ett enormt säkerhetspådrag. 4 000 poliser i en järnring runt Dublin, samt både flygvapnet och flottan involverade. Anledningen var knappast att drottningen skulle plantera ett träd och dricka eftermiddagste med någon hertig i yllekjol. Eller att popstjärnan Morrissey nyligen jämfört Elizabeth II med Gaddafi.

Kvällen innan hittades en sprängladdning på en fullsatt buss utanför den irländska huvudstaden. Delar av London stängdes av efter att Scotland Yard fått anonyma telefonsamtal med ytterligare bombhot. Flera aktivister med kopplingar till militanta grenar av IRA arresterades, bland dem Marian Price, en kvinna som tidigare dömts för flera attentat.

Var vi för upptagna av våra egna kungligheters förehavanden med juggemaffian för att lägga märke till det?

Eller varför var det så tyst om just denna terrorism?

När det gäller dåd som utförs av exempelvis islamister kommer genast krav från högerdebattörer.

Muslimer måste ta avstånd och fördöma, heter det. Efter självmordssprängningen på Drottninggatan i Stockholm var i stort sett alla svenska muslimer – från arabiska föreningen i Hässleholm till en författare från Turkiet och en shejk på Södermalm – tvungna att ta avstånd från terrorism offentligt.

”Vi vill inte att folk ska titta snett på oss” sa en kvinna vid en antiterror-manifestation i Ljungdala.

Visst finns skillnader mellan de katolska extremisterna på Nordirland och al-Qaida, men det meningslösa våldet har de gemensamt. Bara 13 år har gått sedan en IRA-bomb tog livet av 30 människor i staden Omagh, bland dem en 18 månaders bebis.

Fast konstigt nog behöver jag som katolik aldrig svara på frågor om hur det känns för mig, när terrorister tillverkar hemmabomber och dödar oskyldiga.