Dagens namn: Ursula, Yrsa
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Natalia
Kazmierska

Dådets glömda offer

Den unga kvinnan känner efter med fingrarna i sitt ansikte.

Glasbitarna finns kvar någonstans i hennes kropp, och fortsätter i bland att tränga ut genom huden. Som smärtsamma påminnelser.

De har blivit terrordådets bortglömda offer, i skuggan av ohyggligheterna på Utøya.

Men i går berördes alla när överlevande vittnade om bomben i Oslo.

Alla – utom en person.

På Oslos regnvåta gator samlades tiotusentals människor och sjöng visan som Breivik avskyr. Även i tingsrätten var stämningen annorlunda, varmare på något vis. Knattret från de allt färre journalisterna på plats börjar tystna. Nu finns inga skandaler att rapportera om längre.

Åhörare log lättat, klappade om varandra.

Snett framför mig satt den 24-åriga kvinnan som rörde rätten till tårar.

Mirakelflickan, som hon kallas, eftersom ingen trodde att hon skulle överleva. Hon sommarjobbade som receptionist i regeringskvarteret när det smällde.

”Det var som att uppleva det värsta och det ­bästa i samma ögonblick”, sa hennes far om stunden när han såg sin dotter ligga i koma på sjuk­huset, med ärr över pannloben och slangar in ­genom skallbenet.

 

På grund av hjärnskadorna minns hon själv ­inte vad som hände 2011. Men hon har kämpat sig tillbaka.

Det var den mest gripande stunden i rättegången hittills: att se denna unga, späda tjej stå i vittnesbåset och skratta, lysa av livskraft, bara några ­meter från terroristen som hellre velat se henne död.

Anders Behring Breivik tror alltså att tapperhet har att göra med pompösa riddarsagor och dataspels-avatarer.

I dag visade de riktiga hjältarna vad styrka och mod egentligen handlar om.

Förutom de svåra skador som de drabbades av, slog det mig att Oslo-bombens offer även hade ­något annat gemensamt.

De saknade helt enkelt att kunna gå till jobbet.

Att det var just deras älskade arbetsplatser som sprängdes sönder var en oerhörd sorg för dessa människor.

Harald, 67, som är anställd på justitiedeparte­mentet – och som bland annat förlorade sina tänder i attacken – förklarade att jobbet för många norrmän är som ett andra hem. En personlig plats där man ställer sitt finaste foto av familjen på skrivbordet.

”Och att se sitt hem utsättas för ett terrorattentat är hemskt”, sa han.

 

Men man behöver inte vara norsk för att ­känna att jobbet är det som får en att orka upp på morgonen.

Sissel, som fortfarande är sjukskriven, berättade med gråten i halsen att två av hennes kollegor ­omkom i smällen. Medan Line, som fick en pinne rakt genom huvudet, hade memorerat exakt vad de åt på fredagsfikat på kontoret den där vidriga ­eftermiddagen: jordgubbar och glass med jord­nötter och nonstop.

Breivik satt som vanligt nollställd hela dagen, ­utan att visa medkänsla.

Han skadade inte bara människor fysiskt och psykiskt, många av dem för livet. Han tog också i från dem småpratet i korridorerna, rutinerna kring en trevlig kaffepaus.

På en sekund sprängdes tryggheten och vardagen i tusen bitar.

Natalia Kazmierska

Visa fler