Rörande – men också en komisk kärlek till Sverige

KOLUMNISTER

Det finns något rörande och behjärtansvärt med kampanjen #dethärärmittland, som briserade i sociala medier under veckan.

Jag föreslår dock att vi ­döper om den till #jag­älskarhalloumi.

Så skrev nämligen en av alla de tusentals personer som nu slutit upp i Twitter-tråden, som från början ­initierades av journalisten Lena Sundström.

Kampanjen, inspirerad av en liknande som tidningen Politiken drog i gång i Danmark, är ett sätt att visa upp mångfalden i Sverige. Skapa en brokig motrörelse i en tid av växande främlings­fientlighet.

Kanske föra oss närmare varandra, till och med.

Här möter man it-­konsulter från Ronneby, Stockholmsstylister och smålänningar som meddelar att de gillar kebabpizza och Zlatan. Lite förvånande är majoriteten av dem som skrivit några rader om sitt ursprung, följt av taggen #dethärärmittland, faktiskt födda i Sverige av svenskfödda föräldrar, med rötter långt nere i den svenska myllan.

Alltså människor som ­aldrig blivit ifrågasatta i sin svenskhet eller hindrade från att göra anspråk på det land vi bor i.

Jag menar inte att man är diskvalificerad för det, men något komiskt finns över att programledaren Annika Lantz twittrar om att hon känt sig som en nordafrikan efter att ha bott ett tag i Algeriet. Eller att centerpartisten Per Ankersjö berättar att han gått i svensk skola i Iran, men trots denna upplevelse känner sig hemma i Sverige.

Andra har dammat av närapå rasbiologiska begrepp i försöken att närma sig idéer om etnisk tillhörighet: Det twittras glatt om att man ­minsann har ”några procent Tyskland i generna”, vallonskt påbrå, lite resandeblod eller ”två fina blandbarn”.

För oss som aldrig lagt större vikt vid skallmätning eller stamtavlor känns det besynnerligt.

Jag vet inte ens om man måste älska Sverige för att få leva här?

Där jag kommer ifrån är nämligen folk som säger sig älska nationer själva ursprunget till våld, hat och ­lidande sedan århundraden. Det kanske är annorlunda i världens bästa Sverige. Men på rätt många andra ställen i världen ryggar man tillbaka när människor börjar påstå att ett land är något man kan äga.

Så nej, Sverige är inte mitt land, och inte Polen heller, för den delen.

Men jag kan sträcka mig till att säga att jag också älskar halloumi.