Ingen plats för andra än kulturelitens barn

KOLUMNISTER

Ett år efter studenten ligger jag och gråter i mina föräldrars ateljé.”

Så inledde tv-profil­en Elsa Billgren nyligen ett intressant inlägg på sin blogg, på tidningen Elles hemsida. Det handlar om hennes väg från ung och arbetslös till rikskänd profil med drömjobbet som vintageexpert.

Elsa Billgren skriver om hur hennes föräldrar, de stormrika konstnärerna Ernst och Helene, tröstar sin flicka med afternoon tea på ett mysigt innerstadskondis och stöttar henne i jobbletandet.

Två veckor efter att hon avslutat sitt SVT-knäck får Elsa via en bekant vikariat på en förskola. Men en morgon är de andra i personalen försenade till jobbet. Då säger Elsa upp sig.

”Var är jag lycklig någonstans?” frågar hon sig i blogg­en.

Jag hakar upp mig på det där inlägget. Inte för att det inbjuder till raljanta kommentarer om bortskämda kulturelitsbarn, utan för att det också säger nåt depp­igt om samtiden.

Vi har en groteskt stor ungdomsarbetslöshet. Det är ingen nyhet. Många har det tusen gånger tuffare än Elsa Billgren som har ett svenskt namn, svenskt utseende, en bostad i Stockholm full med teakmöbler och välbärgade päron. Att ramla över ett jobb efter två veckors ”letande” måste låta som en skämt för alla långtidsarbetslösa ute i landet.

Samtidigt är Elsa Billgren typisk för sitt samhällsskikt.

Att göra klassresa utifrån, in i kulturlivet, blir nämlig­en allt svårare. Det är en värld som sakta stelnar. Inflödet är snart lika med noll. Många av de stjärnskott som hyllas i dag har föräldrar som själva är skådisar, författare och medieprofiler. Oavsett om man heter Robyn, Skarsgård, Beckman, Billgren eller väljer att skriva böcker om sin pappa i Svenska Akademien, så har man sen barnsben skolats in i att man ska bli en viktig kultur- och medieperson.

Så har det inte alltid varit.

Under början av 1900-talet kunde man heta Moa, vara utomäktenskapligt barn till en piga, bo i ett torp på vischan. Och ändå bli en av Sveriges mest berömda författare.

Nu gäller det att från början vara på rätt plats i hierarkin.

Visst kan det vara tufft att vara arbetslös även om man heter Elsa Billgren. Men jag skulle hellre gråta i en konst­närsateljé på Öster­malm än i en hyreslänga i Grums, om man säger så.