Det kommer aldrig att va’ över för Håkan Hellström

KOLUMNISTER

I veckan hyllades Håkan Hellströms nya album ”Det kommer aldrig va över för mig” till skyarna. Min nya lokaltidning Göteborgsposten gav inte bara skivan fyra fyrar utan sjösatte (ursäkta) också en hel Håkan Hellström-sajt, med Håkan-quiz, Håkan-Youtube-klipp och fansens egna Håkan-minnen.

Några journalister envisades dock med att simma mot strömmen.

Lustigt nog gick deras kritik ut på att Håkan Hellström försöker vara underdog och motvalls.

På SVT Debatt skrev Sara Martinsson om pojkmännen som låtsas vara självhatande losers när de i själva verket är privilegierade mediemän med egna podcasts.

Medan Jens Liljestrand i Expressen menade att Håkan Hellström borde acceptera att han också är en vit, medelklassig familjeförsörjare och därför borde sjunga mer om hur det är att köpa bostadsrätt och tanka pappakombin.

Som om det vore den typen av historier vi behövde mer av?

Förutom att hela samhället redan fjäskar för medelklassmännen så krävs nu alltså att även all popkultur speglar deras bekväma verklighet.

Fler poplåtar om rut-avdrag. Tv-serier om män som dricker whisky och gör karriär inom media. Ännu mer litteratur om villaångest, Herbert Tingsten och långdistanslöpning. Det låter som undergången, om ni frågar mig.

För övrigt är idén om att man ska kunna identifiera sig med popstjärnor, det mest tonårsaktiga som finns.

Det är ju intresset för andra människor och livssituationer som tyder på att man mognar. Att växa upp handlar inte om att skaffa bostadsrätt, sommarställe och borgerlig livsstil. Utan om att inse att allt inte handlar om en själv.

Och varför måste just Håkan Hellström vara så himla äkta och sann?

I Skavlan satt Hellström här om veckan och berättade om när han nyligen skulle prova på att ha ett ”riktigt jobb”. Popstjärnan begav sig ner till hamnen och frågade fiskegubbarna: fick han möjligen hjälpa till att rensa? De skrattade åt honom.

”Jag blev idiotförklarad” sa Håkan Hellström i tv-soffan och skakade på lockarna.

Har det här verkligen hänt?

Vem vet.

Anekdoten passar ju så perfekt in i myten av västkust­romantik och tonårsstruleri att det knappast spelar någon roll.