Sluta skuldbelägga kvinnors bilkörning

KOLUMNISTER

Svenska Akademien hotade för ett tag sedan att stämma företaget Mercedes, som hade använt några rader ur en Karin Boye-dikt i sin reklam. Biljätten backade. Tur var väl det. Det är ju helt absurt att koppla ihop bilkörning med Boye, en kvinna född år 1900.

På hennes tid sågs fordon och kvinnfolk som oförenliga väsen. Fruntimmer skulle vara jordbundna och stillsamma, inte hänge sig åt vrålande motorer. Länge var det smått tabu för oss att sitta bakom ratten och bara bränna i väg.

Men än i dag finns det tydligen något som skaver kring kvinnor som älskar bilar.

Nyligen diskuterade några kända svenska feminister på Twitter bilkörning, vilket fick mig att börja grubbla.

Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen, förklarade att hon behövde sitt körkort för att kunna hälsa på sin pappa ute på landet.

Vänsterskribenten Jonna Sima frågade sig: ”Hur har bilen blivit en feministisk frihetssymbol 2014” och tog upp hiphopparen Lilla Namos nya låt ”Ny bil” som exempel.

Det hade förstås varit mer skonsamt för miljön om Lilla Namo kört runt i en chic elbil i Kurdistan, där videon är inspelad.

Men att Namo Marouf berättat i intervjuer att hon inte ens har körkort bevisar bara att hennes vurm för skumpiga bilsäten, strålkastare och doften av bensin, handlar om något annat.

För många kvinnor har ju bilar inget att göra med romantiska drömmar om att nöta asfalt med vind i håret. Tvärtom – man ursäktar sitt körande med att man måste kunna skjutsa till hockeyträningar, hjälpa anhöriga, storhandla, fixa och ta sig mellan de olika stationerna i vardagsracet.

Suven är snarare en symbol för ofrihet, för alla krav, plikter och måsten. Ofta dessutom en källa till dåligt samvete över klimathotet.

Visst gav sig till exempel Thelma & Louise rusiga ut på vägarna, men vi vet hur det gick: de straffades hårt för sitt försök att leka cowboys i cabriolet.

Just därför borde vi uppmuntra kvinnor att gasa och fara vart de vill. Åtminstone ibland. I stället för att ständigt skuldbelägga deras bilkörande.

Det är svårt att tänka sig en mäktigare känsla. Att plötsligt få styra riktning och hastighet själv. Bryt upp, bryt upp! som Karin Boye skulle ha sagt.