Det går att ta sig upp - från botten av helvetet

KOLUMNISTER

För nästan exakt ett år sedan skrev jag i denna spalt om Anna, ­offer för så kallad hämndporr. Hon hade fått privata bilder av sig spridda i allsköns förnedrande mansforum på nätet och ­trakasserades dagligen av främlingar som tyckte sig ha rätt till hennes kropp och liv.

Annas berättelse var djupt berörande, inte bara för att det hon drabbats av var ­vidrigt, utan också för att hon glasklart kunde analy­sera övergreppet som hon utsattes för.

”Helveteshålor som bara handlar om att förstöra kvinnors liv” kallade hon sajterna där kvinnors foton lagts ut av anonyma ­avskum.

Efter den intervjun kände jag bara vanmakt.

Men härom veckan hörde jag Annas röst igen. Något hade förändrats.

Det har skett på flera håll. Fenomenet hämndporr - som inte syftar på sex, utan på folk som går igång på att få andra att skämmas - har uppmärksammats av jurister och politiker. Flera ökända hackare har gripits och åtalats för att ha spridit stulna bilder. Senast en amerikan vid namn Hunter Moore, ”internets mest hatade man” enligt BBC. I höst åtalas han för att ha exploaterat hundratals kvinnor online.

Efter att jag skrev om läckan med bland annat Jennifer Lawrence nakenbilder förra veckan har jag visserligen fått en del mejl från er som tycker att folk får ”skylla sig själva” när de näckar framför kameran.

”Alla dessa offer har väl också ett ansvar”, skrev till exempel Marianne.

Men sen när ska brotts­offer skyllas för hur mycket eller lite kläder hen hade på sig? Sådana åsikter borde för länge sedan ha hamnat på soptippen.

Och så var det Anna.

Eller Emma, som hon egentligen heter.

Härom veckan blev denna modiga unga kvinna intervjuad igen i Sveriges Radio, men denna gång med sitt riktiga namn och en bild på sitt ansikte. Hon kände sig redo, förklarade hon i P3, att be­rätta. Nu ville hon ta tillbaka sin kropp och hade tillsammans med en proffsfotograf tagit nya nakenbilder. Vackra porträtt på en människa som ärrats men överlevt.

Att höra henne var ljust och trösterikt, för det påminde om något man lätt glömmer på botten av helvetes­hålorna, något som sällan nämns i dessa sammanhang: Det går att ta sig upp igen. ”Det är lite crazy, men jag mår okej”, sa Emma i radiointervjun.

Jag är så glad att denna ­berättelse, om kvinnoför­aktet som frodas i nätets mörkaste skrymslen, slutade så hoppfullt.