Är det bara jag som börjar tröttna på lyxfeminismen?

KOLUMNISTER

Det är väl jättebra att Emma Watson talar om feminism i FN och får stöd av fina killar som Ban Ki-moon och pojkbandsidolen Harry Styles.

Men är det bara jag som börjar tröttna på den lyxiga Hollywoodfeminismen?

Just nu är det som om mina feeds och flöden svämmar över av virala, välförpackade kvinnosaksklickisar i stil med: ”Sandra Bullock thinks the vagina is amazing”. Dela med dina vänner!
 

I nästa stund står Carl Bildt där med en tjejig hashtagg i högsta hugg. Han vill, precis som One Direction-killen, visa sitt stöd för Harry Potter-stjärnan Emma Watson - en av Hollywoods mest välavlönade och framgångsrika skådisar. Hon har en förmögenhet på cirka 400 miljoner enligt Sunday Times Rich list, en New York-­våning, universitetsexamen i engelsk litteratur, samt nu även uppbackning från svenska UD.

Kanske var det just sådana rika, välutbildade kvinnor som Nya Moderaternas pr-snille Per Schlingmann tänkte på när han i veckan lanserade termen Girlville.

Ordet - som snarare för tankarna till leksaksslott och plastfigurer med överdimensionerade huvuden - syftar på att singelkvinnor i storstäderna är framtidens vinnare.

Bye bye, bondmoror i torp!

Vi är inne i en ny era nu, ”med kvinnor i städer längst fram vid fronten” skrev Schlingmann och kompanjonen Kjell A Nordström i en debattartikel.

I deras Girlville tjänar kvinnor mer pengar än sina manliga kollegor, lever längre och delar hashtaggar som #iammalala.
 

Att majoriteten av världens kvinnor inte ryms i detta regnbågsprydda ”Sex and the city”-land, verkar inte bekymra. Inte heller att feminismen, den som bråkade, störde och irriterade, verkar ha blivit stajlad till bedrövlig oigenkännlighet av Trinny och Susannah.

Men idén om att vi kvinnor i stort sett redan styr universum har inte bara artikulerats i Beyoncélåtar. Utan också av antifeminister som brukar påstå att det i själva verket är genusvetares våld mot män vi borde prata om.

Det räcker med en snabb verklighetskoll för att Girlville ska implodera.
 

Ta till exempel nyheten om att antalet kvinnliga leda­möter i Sveriges riksdag minskar, för andra valet i rad. Det är unikt att det backar på det viset. Från SD och FP är knappt en fjärdedel kvinnor invalda.

Låter jag som en bitter, ful och arg feministhagga nu?

Tack, det tar jag som en komplimang.