"I varje hus finns en mamma som gråter"

KAZMIERSKA: Lyssna på Järvaborna - våldet är inget "förortsproblem"

1 av 2
KOLUMNISTER

En tyst minut hålls i iskylan på Rinkeby torg.

Man sörjer 22 mördade unga.

Men också tryggheten som gått förlorad.

–I varje hus sitter en mamma och gråter, säger Fadumone Osman.

RINKEBY. Hon pekar mot sin bröstkorg och förklarar att det smärtar i hela kroppen att prata om alla dödsskjutningar.

Nyss stod Fadumone Osman på scenen inför några hundra människor som samlats på torget för att demonstrera mot våldet. Hon känner många drabbade mödrar och tycker att det är fel att de ska behöva känna sig ensamma med sin sorg:

–Det gör väldigt ont, att vi har förlorat 22 personer, våra ungar! De är uppväxta här i området.

Här, i Järva i norra Stockholm, har tre unga människor mördats bara de senaste veckorna. För några dagar sedan sköts det med automatvapen i Hjulsta, och en 20-åring som skottskadades Tensta avled i förrgår på sjukhus. Runt hörnet ligger marockanska Mynta Café där de två bröderna nyligen sköts ihjäl. Mord som i sin tur kan kopplas till tidigare hämndskjutningar i en våldsspiral utan ände.

Det är sjukt att kalla det vardag, men döden är ständigt närvarande. Alla känner någon som sörjer en vän eller sitt barn. Här finns 10-åringar som blivit vittnen till knivmord, mitt på ljusa dan.

Hur hade samhället reagerat om 22 ungdomar på bara ett par år dödats i Bromma eller på Lidingö?

Det är svårt att föreställa sig något annat än ett kollektivt ramaskri, rop på krisåtgärder och massiva antivåldskampanjer i media.

Kanske är tystnaden kring morden i fattiga Järva det värsta av allt.

Arrangörerna av demonstrationen i Rinkeby är lokala aktivister och noga med att påpeka att det inte handlar om ett ”förortsproblem” utan borde beröra oss alla.

Men det verkade inte vara någon rusning till manifestationen från innerstaden. Här fanns arbetslösa Hjulstapappor, uppgivna Rinkebymammor, representater från Järvas moskéer, kyrkor, föreningar och brandmännen från Kista, som ofta inte kan göra sitt jobb utan att bli utsatta för stenkastning.

Men 17-åriga Mohammed Jamal hade i alla fall åkt hit från Gnesta på andra sidan stan. Han känner många som fastnat i drogträsk och kriminalitet:

–De gick fel väg, och nu vet de inte hur de ska komma tillbaka. Är du en gång inne i det, då finns det ingen chans att ta sig ut, säger han.

Själv vill Mohammed utbilda sig till polis.

Fler psykologer som kan stötta de Järvabor som är rädda och traumatiserade. Bättre hjälp till dem som vill ta sig ur gängen. Och nationella krafttag mot det aldrig sinande flödet av vapen.

Det finns ingen brist på konkreta förslag från de människor i Järva som nu bryter tystnaden.

Den politiker som vill ta svenskarnas oro på allvar bör genast bege sig till Rinkeby.