Till och med historiens vingslag får rätta sig efter SVT:s tablå

Snabbt över till Kario, en snutt med Suleiman, klipp på jublande folkmassor. Sen säger Lisbeth Åkerman: ”Men mer om det i nästa sändning”. Och övergår till att prata om snöröjning.

Här har vi alltså en demokratisk revolution som utspelas i realtid, mitt framför våra gapande ögon där bland plädar och soffkuddar, en händelse som förändrar Egypten och kanske hela världen, som påverkar alla dem vars blickar just nu riktas mot detta märkliga, fantastiska skeende.

Historiens vingslag. Exakt i denna andlösa sekund *händer det*. Och SVT:s reaktion är: ”ursäkta Mubarak, men kan du vänta till halv åtta-snåret? Vi har nämligen trekvart med ”Go’ kväll” här som vi gärna vill kabla ut fram till dess”. Det är då man vill byta kanal. För gott.

Första gången jag zappade förbi Al Jazeera var för några år sedan hemma hos några kompisar i Istanbul.

I ett svalt vardagsrum, med tryckande och avgasdränkta gator utanför, öppnades en glugg till en verklighet man annars eventuellt kan få en skymt av på Öppna kanalen.

Senaste nytt från Kongo-Kinshasa och dagens snackis i Pakistan. Istället för ännu ett ”Kvällsöppet” om näthatet eller Ranelidfejden – krigsdebatt i ”Inside Iraq”. Skavlan-myset utbytt mot gormande sultaner i Faisal al-Qassims tv-soffa. Väderpresentatören som pekar på en karta där solen skiner över Doha i världens centrum. Och David Frosts stenhårda Assangeintervju, som i stort sett skulle kunna användas som underlag i rätten.

De senaste veckorna har Al Jazeera på allvar fått en plats i svenska vardagsrum. Händelserna i Egypten har ju visat att vi behöver arabisk tv mer än någonsin. En del menar att revolutionen inte ens skulle blivit av om inte kanalen hade visat bilder på hur den tunisiske grönsakshandlaren

Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot regimen. Andra varnar för att en religiös lokal-tv-redaktion i Qatar fått alldeles för mycket makt. Men ingen kan längre låta bli att titta.

Den 11 februari 2011 ställde Al Jazeera äntligen den svenske utrikesministern Carl Bildt mot väggen, rapporterade om reaktionerna i Algeriet och USA, och livesände timme efter timme från partyt på Tahrir-torget. Vårt kära SVT visade ”Trädgårdsapoteket” och den sjuttiofjärde dokumentären om Ingmar Bergman.

Så länge inte historiska världshändelser rättar sig efter svensk tv-tablå så får det vara, liksom.