Jag fann mitt livs kärlek – hon är gift

KOLUMNISTER

Jag träffade henne på ett persisk webbcommunity. I början var det häftigt att ”träffa” iranier bosatta i allt från Mexiko till Japan.

Det visade sig dock snabbt att alltför många av killarna var tuppiga typer med Bondkomplex. Ni vet, typen som poserar framför en (antagligen lånad) svart BMW och håller armen så att hans flashiga klocka syns. Och tjejerna stod i pusspose och hade användarnamn som Persian Honey, Persian Cutie, Persian Princess, Persian Pussycat, Persian Pluttinutt... Man ville hojta: ”Visserligen är detta en persisk sajt, men tack för förtydligandet. Annars hade jag kanske trott dig vara en koreansk kissekatt!”

I detta ytliga träsk råkade jag klicka fram till en tjej i Holland som hade en intelligent presentation, spännande musiksmak och kolsvarta ögon.

På en av bilderna såg hon lycklig ut i ett tulpanfält – tillsammans med sin holländske make.

”Typiskt, alla de bra är tagna” tänkte jag, men hon verkade så intressant att jag ville lära känna henne ändå, som vän. I mejlet till henne nämnde jag att bilden med maken var fin, så hon skulle veta att jag hade sett den och inte raggade.

Svaret blev ”Äntligen!” Hon var också glad över att hitta en vettig vän bland alla posörer.

Snart blev våra mejl allt längre. En vecka senare skrev hon saker som: ”Oh Nima, you are sooooooo-ooooooo funny.” (Ja, med 14 o) ”I’m sitting here with a big smile.” Mitt eget leende var så stort att jag hade kunnat svälja en träsko på bredden. Allt hon skrev var intressant. Vi tänkte likadant och hade samma värderingar. Varje mejl var en tidig julklapp.

Så kom dagen då hon och maken skulle resa runt i Mellanöstern. Senaste tidens mejlsvärmar hade fått mig att glömma att någon var nummer ett i hennes liv. Medan jag vandrade med blyskor genom tillvaron och ruttnade på mitt kontorsjobb – vid ett slakthusområde där stanken av döda djur dagligen brottade ned ens näsborrar – tänkte jag på hur de på dagen utforskade exotiska platser, med tulpaner i sina pratbubblor, och på natten älskade under bar, stjärnfylld ökenhimmel.

Väl hemma skrev hon att hon hade saknat mig: ”Det är lustigt för vi har aldrig träffat varann.”

Jag hade saknat henne också. Det var som om vi hade känt varann jättelänge. Flygplan behöver en lång startsträcka för att kunna lyfta, men Nima Airlines hade stigit rakt till himlen.

Den veckan hade jag smådejtat en söt och trevlig tjej. Ändå tänkte jag mer på kvinnan som jag aldrig hade träffat och som bodde tusen kilometer och en bröllopsring bort från mig. Hon var någon annans. Det fanns ingen chans.

På kvällen vandrade jag hem genom en ”all inclusive” svensk höst med blåst, kyla, mörker, regn och allt. Jag hade hittat min själsfrände i världen, men skulle aldrig få vara med henne. Ändå kändes det underbart i stället för miserabelt.

Jag vek ihop paraplyet och lät insikten skölja över mig. Erkände för mig själv att jag var kär. Bestämde mig för att tillåta känslan att existera. Kunde jag inte älska henne utan att få ”avkastning” på den känslan? Min själsfrände fanns, jag hade hittat henne. Det räckte.

Om hon var lycklig med någon annan, so be it. Varför inte glädjas för hennes skull och strunta i att jag inte kunde ”få” henne? Hon tillhörde ingen.

Med dessa tankar i huvudet somnade jag.

Dagen efter kom ett mejl: Hon hade haft en ”underlig men fin” dröm där jag hade sagt att jag var kär i henne!

FAKTA

Nästa år återbesöker jag äntligen underbara Indien!

Kris i Thailand, terror i Bombay, galna bosättare i Hebron, kolerautbrott i Zimbabwe, upplopp i Nigeria, nazistattentat här hemma... Vore kul med lite positiva händelser.