Sverige – läskigt likt Iran 2009

KOLUMNISTER

Förra veckan var jag på FRA- demonstration utanför riksdagshuset. Flera av talarna inledde med att säga att de hade åkt från Södertälje, Göteborg eller Örebro. Någon hade åkt ända från Finland. Jag tyckte att jag bräckte dem, för det kändes som att jag hade åkt hela vägen från Iran och dessutom väntat i 22 år för att delta i demonstrationen!

Jag ska förklara: På 70-talet var Iran ett modernt land som visserligen ej saknade problem, men som gick en till synes ljus framtid till mötes. Nu är landet känt för?…?ja, se på dina egna associationer. Och vad gäller framtiden får man vara glad om Iran slipper bombning eller ockupation.

Ingen anade att det en dag kunde bli så här illa. När folk gjorde revolution 1978 trodde de att de skulle slippa en diktatorisk kung och bli fria(re), inte att de skulle få byfånar som ledare och bli mer förtryckta än någonsin.

Ändå är det uppenbart när man tittar tillbaka i tiden, att varningssignalerna fanns där hela tiden.

Det kan verka vanskligt att jäm-föra två så olika nationer, men alla länder kan hamna i en ond cirkel. Vi förväntar oss att tillvaron alltid ska bli bättre, men saker och ting kan lika gärna bli sämre – speciellt om vi inte är vaksamma och reagerar på varningstecknen.

Som till exempel när våra riksdagsledamöter mobbar sina kollegor till att uttrycka samma åsikt som Partiet. Som när våra ledare motiverar sina beslut med infantila argument. Som när våra politiker struntar i folkets massiva protester.

När staten vill snoka i våra privatliv tycker jag nog att det är en underdrift att kalla det för ”varningstecken”!

När man fick brev i 80-talets Iran kunde kuvertet ibland vara hoptejpat. Då visste man att brevet hade lästs. Vissa garderade sig (och drev samtidigt med överheten) genom att skriva överdrivna fjäskkommentarer i stil med ”må Gud alltid hålla vår käre Imam Khomeinis faderliga hand över oss”. Mottagaren som kände en visste att man egentligen menade ”må tusen rabieshundar pissa på gubbjävelns grav”.

Nu är det svenskarnas tur att få sina e-brev lästa. Enda skillnaden är att det inte finns elektroniska tejpbitar som avslöjar överhetens övergrepp.

Ibland undrar jag om det finns någon jädra mening med livets vändningar och snäva kurvor. Vad var poängen med att mina föräldrar och jag fick lämna vårt hem för att åka hit till Nordpolen?

I två decennier har jag frusit varje vinter och svurit över stiffa grannar som är dåliga på att hälsa. Ändå har jag älskat det här landet av anledningar som jag i förra veckan påmindes om: När folkmassan saknar demonstrationstillstånd slår inte polisen alla gul och blå, utan föreslår en plats runt hörnet.

I Sverige åker drottningen och prinsessan förbi mig i bil, på så nära håll att om de hade färdats i cab hade jag kunnat snudda vid Vickans hatt. Här kan en journalist kalla Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria för Vickan, utan att hamna i fängelse! År 2009 kommer dock Sverige att plötsligt få en skrämmande likhet med Iran.

Senare kom en annan iranier i demonstrationståget fram till mig: ”Det är sjukt, jag har demonstrerat många gånger här, men alltid mot iranska regimen. Detta är första gången som demonstrationen gäller en svensk angelägenhet. Det har aldrig behövts tidigare.”

Det är lite tragiskt, men tänk om meningen med mitt och hans livsöde är att vara levande varningsexempel för andra?

FAKTA

Äntligen någon som tar tag i världens problem och uttalar en dödsfatwa mot Musse Pigg. (Mycket ska man höra innan musöronen ramlar av.)

I morgon är det ett år sedan den japanska fotojournalisten Kenji Nagai sköts på öppen gata i Burma – och dog med kameran i hand.