Jag är så trött på religiösa hänsyn

I onådens år 2006 får konstnärer som inte lever i diktatur censurera sig själva av oro för sin säkerhet.

Berlinoperan meddelade nyligen att en Mozartopera har strukits från programmet av rädsla för muslimsk vrede. I ”Idomeneo” från 1781 håller den kretiska kungen Idomeneo de avhuggna huvudena av Poseidon, Jesus, Buddha och Muhammed i handen.

De ansvariga för operan ville inte utsätta sitt land för det som Danmark gick igenom för några sketna karikatyrers skull. Med tanke på påvens uttalanden för två veckor sedan (han är tysk och höll sitt tal i Tyskland) var risken inte liten.

När detta trycks tyder allt på att operans självcensur kommer att hävas efter möten mellan tyska politiker och lokala muslimska ledare. Bra! Det är dock för jäkligt att oro och funderingar av denna sort ens ska existera.

Ingen kommer att uppröras eller kräva ursäkt för att Poseidon halshuggs i Idomeneo. Att tro på de grekiska gudarna är ju löjligt och förlegat – så långt har vi kommit. Samma hängivenhet för profeter som vi visserligen vet existerade, men vars helighet är baserad på samma lösa antaganden som Poseidons upphöjdhet, det går däremot an.

Jag är så trött på dessa krav på ”hänsyn för religiösa känslor”. Varför ska de sekulära böja sig? Varför all denna respekt för religion när vi vet hur mycket elände det ställt till med? Varför ska de som tror på förstånd och logik backa för dem som tror på sagor?

Ja, sagor: män som klyver hav, kvinnor som blir gravida utan att ha knullat och annat trams. Skrönor som skulle bli utskrattade om någon yppade dem i dag respekteras bara för att de har över tusen år på nacken. I bästa fall är dessa ”underverk” andliga metaforer som missförståtts – och då är jag snäll.

Vilken tur att kapitalismen, kommunismen och andra ismer introducerades som politiska idéer. Om Lenin hade sagt att Gud i en uppenbarelse gav honom budskapet att ”egendomen i ett samhälle bör vara gemensamt ägd”, då hade man inte kunnat kritisera Stalin eller Maos lilla röda utan att kommunisterna förnärmat skulle ropa: ”Hänsyn till våra religiösa känslor!”

Tur att moderaterna inte är en religiös grupp! Om man dissade Reinfeldt skulle brats med bakåtslickat hår demonstrera på Stureplan med champagneÊ‚58;askorna i högsta hugg – allt för att försvara hedern av sin ”heliga ledare”.

Karaktären i en teaterpjäs kan säga att ”Bergman är överskattad och borde ha gått i terapi i stället för att göra skitfilmer”. En riktig person kan också säga det utan oro över att baskerförsedda cineaster som avgudar Ingmar ska ringa mitt i natten och säga: ”Jag … är döden”!

Uttalar man sig om religion ska man däremot gå på tå. Känner någon sig (trumvirvel … här kommer det magiska ordet) ”kränkt” ska man be om ursäkt, även om man står för sin åsikt och kan argumentera för den. Den som känner sig si eller så ska dock inte lära sig att hantera sina känslor och tolerera att hans världssyn ifrågasätts offentligt.

Förra året rörde en Voltairepjäs upp känslor i Frankrike. En del muslimer krävde att pjäsen – i vilken Voltaire använde Muhammed för att kritisera religiös intolerans – skulle stoppas. Borgmästaren nöjde sig med polisnärvaro. Tumult uppstod och en bil sattes i brand.

Voltaire dödade aldrig någon i upplysningens namn, inte ens i självförsvar. Hans efterföljare dödade aldrig någon i hans namn. Varför får han inte mer respekt än Moses, Kristus och Mohammed?

Alla böcker kan häcklas förutom de som är ”heliga”.

Alla ledare kan ifrågasättas förutom de som är ”heliga”.

Alla ideologier kan förkastas förutom de som är ”heliga”.

Fan ta det som är heligt om det begränsar vår frihet.