Dagens namn: Ingeborg, Borghild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Nivette
Dawod

Jihadisternas näste visar en annan sida på natten

MOLENBEEK, BRYSSEL. Färgglada låga hus och barn som skuttar på trottoarerna.

På dagen är det inte mycket som skvallrar om att Molenbeek skulle vara en av Europas värsta jihadistkommuner.

Det är på kvällen en annan sida smyger sig fram.

Så enkel är nyhetens anatomi att vi journalister på den tredje dagen vallfärdar till Molenbeek.

Vi söker svar, och hoppas finna dem här.

Hur kunde Salah Abdesalam, som beskrivs som hjärnan bakom terrordåden i Paris, gömma sig här i flera månader innan han greps för en vecka sedan?

Går det att skåda radikaliseringen bara 20 minuter från tunnelbanestationen Maalbeek, där jihadisterna genomförde sitt senaste terrordåd, som spekuleras vara en hämnd för just gripandet av Abdelsalam?

Experterna har svarat att Molenbeek lämnats fritt åt jihadisterna, belgiskt rättsväsende har förfallit, en perfekt logistisk hubb har rotat sig i EU:s mitt.

För visst låter det helt absurt att en organisation under 2000-talet öppet verkar ha fått sprida sin diskurs, övertyga och samla jihadister – utan myndigheternas ingripande?

Det måste utforskas med egna ögon, detta Molenbeek.

– Alla journalister har varit här idag. Jag har bott här sedan 90-talet, det händer inget särskilt i Molenbeek, säger den butiksägare som presenterar sig som marockan, men egentligen flyttat hit från Holland där han är född. Han kom för kärleken, gifte sig, fick barn.

Han säljer abayor, den fotsida kappan kvinnor ofta bär i arabländer, och skrattar åt mig som fastnar för kylskåpsmagneter med arabiska alfabetet på och gör den vanliga ledsna sucken när jag säger att min släkt är från Syrien. Sucken säger: "stackars er".

Han säger det samtidigt som Europas hjärta, Bryssel, flaggar på halvstång och håller tyst minut för terrorns 31 döda och hundratals skadade.

Samtidigt som blodfläckarna torkar mot asfalten vid tunnelbanestationen Maalbeek där polisens tekniker undersöker dödens spår.

Jag letar klassiska salafist-skägg, ett tecken på radikalisering, och passerar ännu en butik med baklava.

En blond herre bär typisk arabisk mansklänning, galabiyah.

Hans vän, nougatförsäljaren, pratar gärna arabiska när jag frågar, men kan mest fraser ur Koranen:

– Jag är född här i Belgien, har bott här hela mitt liv. Han är fransk, säger nougatförsäljaren och pekar på den blonde.

Så varför bär han galabiyah?

– Han är troende muslim, får jag som svar.

(När jag växte upp fick jag lära mig att galabiyah inte har någon religion. Det är helt enkelt en praktisk klädsel i ökenvärme).

När vi ska åka mot Molenbeek på kvällen igen vill redaktionen att vi tänker på säkerheten. Turister och journalister har blivit påhoppade.

Jag tänker på kvinnorna. De är färre nu.

Inga skuttande barn på trottoaren.

Fotografen Krister Hansson berättar om razzior och gripanden han varit på i Molenbeek. Om samlingar av unga män som plötsligt blir fler och fler.

Nu står likadana samlingar män i mörka gathörn.

De ger inga svar.

Men det är tydligt att det är de som bestämmer över gatorna här.

Molenbeek Bryssel
Om Aftonbladet