Försvaret har blivit som en Hollywoodfilm

En svensk tradition? När de stupade soldaterna Johan Palmlöf och Gunnar Andersson kom hem till Sverige bars deras kistor ut ur planet draperade i svenska flaggan.
Foto: Niklas Ehlén/Försvarets bildbyrå
En svensk tradition? När de stupade soldaterna Johan Palmlöf och Gunnar Andersson kom hem till Sverige bars deras kistor ut ur planet draperade i svenska flaggan.
KOLUMNISTER

Vid en ceremoni på borggården på Stockholms slott på nationaldagen fick åtta soldater från Afghanistan Försvarsmaktens förtjänstmedalj.

Salut sköts, flaggor vajade i vinden, en stram motivering lästes upp.

Har försvaret suttit och tittat på för många amerikanska filmer?

Låt oss återkomma med svaret längre ner i texten och dröja oss kvar en stund vid ceremonin i söndags.

Den fina utmärkelsen heter egentligen ”Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver belagd med svärd” och delades ut under pompa och ståt av överbefälhavare Sverker Göranson till de åtta soldaterna för ”stort mod, utmärkta soldategenskaper och visad lojalitet”.

Gruppen ur 312:e skvad­ronen hamnade tillsammans med lokala poliser i ett eldöverfall i Chahar Bulak i Afghanistan den 9 april 2009. Patrullen sköt tillbaka och jagade iväg angriparna. En polis dog och två skadades.

Enligt försvaret hade fler personer dött om det inte vore för de svenska soldaternas insats.

Om de unga svenska männen bara befunnit sig i lite mer livsfara hade de i stället fått den lite finare medaljen, den i guld.

Vi ser det här hela tiden nuförtiden.

När de döda officerarna Johan Palmlöf och Gunnar Andersson, som stupade i Afghanistan tidigare i år, kom hem till Sverige bars deras kistor ut ur Hercules-planet draperade i svenska flaggan.

ÖB gick fram till kistorna tillsammans med de närmast anhöriga, höll ett kort tal och delade ut guldmedaljen postumt.

Två Jas-plan dundrade förbi på låg höjd i en formation som symboliserade ”förlorad kamrat i strid”.

Och när Gunnar Andersson begravdes några veckor senare, i Oskarskyrkan i Stockholm under salvor från automatkarbiner och vajande fanor, var det den bara tredje honnörsskjutningen sedan 50-talet.

När uppstod egentligen hela den här hollywoodiseringen av svenska försvaret?

Och vem är det på försvarshögkvarteret som suttit och tittat på för många amerikanska krigsfilmer och lurat i ÖB att detta är något för Sverige?

Svaret är att detta är en i allt väsentligt svensk tradition.

Det hävdar i varje fall Christian Braunstein och han tycks veta vad han pratar om.

Braunstein är förste försvarsantikvarie vid Statens försvarshistoriska muséer samt pensionerad överstelöjtnant. Det var han som i början på 90-talet författade försvarets ceremonireglemente.

– Det svenska försvaret har alltid haft dessa regler, men de har förts vidare muntligen. I samband med att vi började skicka trupper till krigen i Jugoslavien kände ÖB att ceremonierna borde skrivas ner, säger Braunstein.

Han säger att reglerna, som uppdaterades 2003, till 90 procent utgörs av ett muntligt arv.

– Att till exempel kistorna är draperade i vår flagga är en gammal svensk tradition. På samma sätt som det är en tradition i många andra länder.

Braunstein tittade även på våra nordiska grannländer, som har betydligt färskare upplevelser av krig än Sverige.

Jugoslavien aktualiserade dessutom den förvirrade frågan om medaljer. Utmärkelsen för tapperhet i fält hade funnits sedan 1700-talet, men inte delats ut sedan 1916.

Under Kongokrisen på 60-talet dödades 19 svenska militärer, men regeri­n­gen beslöt då att medaljen bara kunde ges soldater som deltagit i krig.

Braunsteins utredning ledde till att förtjänst­medaljen instiftades.

17 kongoveteraner kunde därför förra året få medaljen i guld, 48 år efter striderna.

Och när Estonia sjönk och till exempel ytbärgare riskerade sina liv för att rädda passagerare beslöts raskt om en ny medalj.

Varför känns alla dessa ceremonier och draperade kistor som ett helt nytt, amerikaniserat påfund?

– Vi är helt enkelt inte vana vid att få hem döda soldater. Men visst kan jag se något amerikanskt i det här. Förtjänstmedaljen påminner ju om den amerikanska medaljen Purple heart.

De första offren som kom hem till Sverige efter tsunamin transporterades även de i kistor draperade i svenska flaggan.

– Den civila världen har inga skrivna regler för det utan sneglar nog på våra bestämmelser.

Christian Braunstein sitter nu och väntar på ett uppdrag regeringen ska ge honom. Även politikerna vill ha en medalj att dela ut.