Frustrerad, besviken – eller så är Lindberg helt enkelt bara ond

1 av 2
Oisín Cantwell.
KOLUMNISTER

Är Göran Lindberg ond? Nationalencyklopedins definition ger vägledning: En människa ”som är inriktad på att vålla skada”.

Brotten som en av Sveriges mest högt uppsatta poliser misstänks ha utsatt unga kvinnor och flickor för är betydligt grövre än vad som tidigare varit känt.

Målsägande C, en 17-årig flicka som en natt i januari 2007 ska ha våldtagits gång på gång av den då 61-årige länspolismästaren i en konferensanläggning i Täby.

Åklagare Håkan Roswall redogörelse är juridiskt torr:

”Gärningen är att bedöma som grov med hänsyn till C:s ålder, det utdragna händelseförloppet och att målsäganden utsatts för sadistiskt sexuellt våld som medfört fysiska skador i hennes analöppning och i hennes vagina.

Omständigheterna är sådana att Lindberg måste anses ha visat särskild hänsynslöshet och råhet”.

Om flickans skador. ”Färska tecken på trubbigt våld” mot näsa och ben, skador i stjärt och slida, ”livmodertappen uppvisade färska tecken på hårt och skavande nötande våld”.

Det finns värre detaljer, men de är svåra att citera i en tidning.

En man som hört kvinnans skrik är kallad till rättegången som vittne.

Och så har vi innehållet i väskan Lindberg hade med sig då han greps i Falun tidigare i år.

”Ögonbindel, disciplinboll med koppel, läderpiskor, armband med karbinkrokar, läderband med spännen, läderarmband, läderremmar och vibratorer.”

Det här är ju ingredienser i vilket harmlöst S/M-party som helst. Lindberg var dock på väg till ett hotellrum för att, enligt åtalet, tillsammans med andra män våldta en 14-årig flicka.

Vad finns egentligen att säga om denne man?

Vad är det för en människa som å ena sidan gjort sig känd som den mest stridbare feministen inom svenskt polisväsende och å andra av allt att döma våldtagit och misshandlat småflickor?

Jag vet inte. Men jag vet att diverse anonyma röster på olika nätforum pratar smörja då de hävdar att jämställdhetskampen drev honom in i mörkret.

Möjligen är motsatsen dock sann: det ädla arbetet som cover up för nätterna. Att ta ställning mot sitt eget beteende. Ett stort patos ska hålla en inre driftimpuls i schack. Fenomenet är inte obekant inom psykologin.

Lindberg förnekar brott, men berättar i förhör om hur livet förlorade sin mening då han 2006 inte längre fick fortsätta som länspolismästare i Uppsala.

Frustration och besvikelse ska ha drivit ut honom i en desperat jakt på sex.

Det är säkert i någon mån sant, även om åklagaren stillsamt antytt att det finns belägg för två i dag preskriberade sexköp från 2003.

Det är unikt att en före detta länspolismästare åtalas för så grov brottslighet.

Mindre ovanligt är att en man som gjort lysande karriär riskerar hela sin tillvaro i jakten på brottsliga sexuella kickar.

Göran Lindberg är vare sig den förste eller den siste, vilket inte hindrar att det är svårt att förstå beteendet.

Det går att resonera om själsliga avgrundsdjup, psykologiska mekanismer eller patriarkala strukturer, det finns givetvis alltid skäl till att människor spårar ur på det här sättet.

Eller så hittar vi trots allt ett svar i nationalencyklopedin.

Oisín Cantwell