Lätt låsa in muslim som har fel hudfärg

Vad ville männen göra i Somalia? Jag har, till skillnad mot Göteborgs tingsrätt, ingen aning

dömd för terror I går började hovrättsförhandlingarna mot två personer som tingsrätten dömt till fängelse för stämpling till terrorism. Foto: ROGER LUNDSTEN
dömd för terror I går började hovrättsförhandlingarna mot två personer som tingsrätten dömt till fängelse för stämpling till terrorism. Foto: ROGER LUNDSTEN
KOLUMNISTER

GÖTEBORG. Åklagaren sträcker på ryggen, tar av sig glasögonen och förklarar att det rör sig om ”subtil och vag brottslighet”.

Ett annat sätt att se på saken är att det var bevisningen som var vag då två somaliersvenskar dömdes till fyra års fängelse för att ha planerat ohyggliga terrorbrott på inga andra grunder än lite babbel i telefon.

Den välvilligt inställda kan förklara den egendomliga rättegång som i går inleddes i hovrätten i Göteborg med att det är första gången brottet stämpling till terrorism prövas. En rubricering som innebär att de misstänkta lite löst kommit överens med någon annan om att någon gång i en diffus framtid genomföra ett attentat, oklart hur eller var.

Det betyder också att Säpo inte lyckats leverera tillräckligt material för åtal för det allvarligare brottet förberedelse.

Det här är bakgrunden:

En 23-åring från Göteborg och en 26-åring från Stockholm åkte 2009 till Somalia och levde ett tag med den radikala islamistiska rörelsen al-Shabab. De säger att de gjorde det för att leva asketiskt och förkovra sig i islam.

Männen var avlyssnade och buggade före och efter resan. Myndigheterna ansåg att det fanns skäl att tro att de beslutat bli självmordsbombare – och låste in dem.

Åtalet bygger på att en av männen i några samtal pratat om att han tänkt bli självmordsbombare. Han nekar, men säger att han sa så för att uppfattas som häftig.

I tingsrätten yrkade åklagare Agnetha Hilding Qvarnström på tre års fängelse. Rätten tyckte inte att det räckte utan plussade märkligt nog på ett år. Märkligt, eftersom det är mycket ovanligt att en domstol är strängare än åklagaren.

Men rätten var inte enig. En domare och en nämndeman ville fria. De påpekade att det inte är olagligt att sympatisera med en organisation, hur gräslig vi än finner den, och att telefonbabbel om att spränga sig till himlen inte bevisar annat än att det babblats i telefon.

De röstades ner med 2–3.

Vad ville männen göra i Somalia? Jag har, till skillnad mot Göteborgs tingsrätt, ingen aning.

Vi kan dock konstatera att båda kom hem levande och var således som självmordsbombare betraktat sämre än Taimour Abdulwahab, som åtminstone lyckades spränga sig själv.

Journalisterna från Stockholm brydde sig inte om den första rättegången, men sedan dess har vi attentatet på Bryggargatan. I går kryllade domstolen därför av journalister som höll ut ända till lunch.

Det hände för övrigt inte mycket att rapportera om under första dagen i hovrätten.

Åklagaren mässade i timmar om vilken farlig organisation al-Shabab är. Hovrättslagman Göran Dahlgren såg skeptisk ut och häktesvakterna somnade.

De två unga männen, klädda i munkjackor, sa inte ett ord.

Vad finns då för lärdomar att dra av den här historien?

Tja, kanske att det i Sverige i dag inte tycks krävas mycket för att en troende muslim med fel hudfärg ska bli inspärrad.

Men sista ordet är, dessbättre, inte sagt.