Kolumn

Oisín Cantwell

Kolumnister

Hans mod startade revolten i Egypten

När Mohamed Bouazizi, 26, gick till torget i den lilla tunisiska staden Sidi Bouzid för att öppna sitt fruktstånd fick han i vanlig ordning besök av polisen som krävde mutor.

Det som såg ut att vara en vardaglig utpressning i en korrumperad stat är på väg att skriva om arabvärldens historia.

Om detta vet dock Bouazizi ingenting, eftersom han för snart två månader sedan brände sig till döds i protest mot regimen.

En lika ohygglig som modig aktion sedan poliserna beslagtagit hans grönsakskärra som hämnd för att han inte ville betala mutorna.

Bilderna på hans brinnande kropp utlöste en enorm folklig vrede. Våldsamma protester avlöste varandra på huvudstaden Tunis gator, president Ben Ali försökte blidka demonstranterna med reformlöften, men det var för sent, han tvingades fly landet.

Jag tänker på Bouzis nu när protesterna spridit sig till Egypten. Samma mod, samma kollektiva styrka, samma rimliga vrede som i Tunisien.

Jag ser flödet av bilder som kommer in till nyhetsdesken från Kairos gator. Soldaten som ber tillsammans med demonstranterna, mannen som lyfter upp sitt lilla barn på en stridsvagn, civilbefolkningen som skyddar museernas skatter från plundrare.

Bilder som påminner om en annan bild av oerhört mod: den ensamme unge studenten som vägrade flytta på sig för den kinesiska stridsvagnen under massakern på Himmelska fridens torg 1989.

Kinas tyranner klarade sig. De sitter ännu kvar. Men landet tvingades genomföra ekonomiska reformer och i någon mån öppna upp sig.

Vad kommer Bouazizis självmord leda till? Det vet vi ännu inte. Ben Ali har gett upp. Det har varit betydande oroligheter i Jemen och Jordanien.

Egyptens president Hosni Mubarak har sparkat sin regering, men klamrar sig ännu kvar vid makten.

Men att det över huvud taget finns anledning att fråga sig vad som kommer att ske i Egypten är sensationellt.

Diktatorn har styrt landet i 30 år med en mycket stark polis- och säkerhetsapparat och har ansetts vara i det närmaste omöjlig att störta.

En sak vet vi dock. Enskilda människor har tidigare skrivit om historien, gjort världen bättre eller sämre.

Gavrilo Princip sköt ihjäl Prins Ferdinand i Sarajevo 1914 och utlöste första världskriget.

Den svarta kvinnan Rosa Parks vägrade 1955 att ge sin plats på bussen åt en vit man, vilket blev startskottet för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Kranföraren Anna Walentynowics kamp för upprättelse efter att ha fått sparken i Gdansk 1980, vilket på sikt ledde till östblockets kollaps.

Det är möjligt att regionens diktatorer klarar sig. Det är möjligt att de störtas och att arabvärlden demokratiseras. Det är också fullt möjligt att de störtas och i några fall ersätts av islamistiska extremister.

Men vad som än händer har den unge mannens desperata protest fått enorm betydelse.