Kolumn

Oisín Cantwell

Kolumnister

Hagamannen – en blek kopia av gåtan Eliasson

ÖREBRO. Niklas Eliasson är bara 24 år gammal, vilket inte hindrar honom från att vara Sveriges värste serievåldtäktsman.

Det finns med andra ord skäl för såväl rättspsykiatriker som kriminologer och sexbrottsutredare att studera honom.

Men frågan är om vi någonsin kommer få veta vad som rör sig i denne mans huvud.

Torbjörn Carlsson, Örebropolisens presstalesperson, en man i övre medelåldern som ser ut som poliser gjorde förr, säger att Hagamannen ter sig som en blek kopia jämfört med Eliasson.

Det är sannerligen ingen överdrift, om vi ser till antalet brott.

Eliasson har åtalats för 15 överfall, varav tre grova våldtäkter.

Det är, förklarade kammar-åklagare Anna Maria Larsson vid den välbesökta presskonferensen i rådhuset i Örebro i går, ”något oklart” vad som drev den unge mannen ut i natten.

Det är det minsta man kan säga. Det som framför allt slår mig när jag läser de få sidorna i förundersökningen som är offentliga är just Eliassons oförmåga att förklara överfallen.

Förhörsledaren frågar gång på gång, men han svarar bara svävande och torftigt något om en ”inre röst” och en ”inre uppmaning” och att han ”gick på autopilot”.

Polisen ger inte upp. Han vill veta vad som drev Eliasson till det första överfallet, i april 2005, men kommer ingenvart.

”Niklas uppger att han egentligen inte har något konkret svar på den frågan. Han kan inte finna någon tydlig förklaring till att just detta inträffade.”

Så där fortsätter det. Eliasson förgriper sig på nya kvinnor. Mår dåligt. Lovar sig själv att det aldrig mer ska hända. Funderar på att ange sig själv. Men så kommer rösterna smygande.

Han är medveten om att han förr eller senare kommer att kallas till dna-test och när så väl sker överväger han att hänga sig, men gör sig i stället skyldig till tre nya överfall. ”Det är ändå kört”.

Han fantiserar om att mörda. Det finns skäl att tro att han hade gjort det om han inte åkt fast.

Eliasson har betydligt lättare att beskriva problemen han lidit av sedan barndomen.

Han började smyga på människor i trettonårsåldern. Både pojkar och flickor.

Varför, vill polisen veta.

– Det var ett tidsfördriv. Jag cyklade runt på måfå.

Hur mådde du då du stalkade?

– Jag minns inte.

Han rökte hasch och spelade datorspel. Han hade två vänner: en som älskade hasch och hatade datorspel, en som hatade hasch och älskade datorspel.

Det blev således svårt för trion att umgås och Eliasson drev djupare och djupare in i ensamhet, porrkonsumtion och stölder av underkläder från tvättlinor.

Flickor avvisade honom. Det fanns förvisso en flickvän ett tag, men hon var med i Jehovas vittnen och vägrade ligga med honom.

Det är mycket svårt att förklara varför en man blir serievåldtäktsman. Experterna pratar om makt, att de är sexfixerade och har svårt att kontrollera sin aggressivitet.

Men det är en beskrivning som stämmer in på många män utan att de för den sakens skulle överfaller allt som rör sig.

Eliasson har genomgått en liten sinnesundersökning, som visar att han kan lida av en allvarlig psykisk störning. Han kommer med all sannolikhet genomgå en stor rättspsykiatrisk undersökning.

Den kommer möjligen visa att han är för sjuk för att dömas till fängelse.

Men kommer vi någonsin få veta varför han till exempel bakband en ung kvinna bakom en bensinstation, hotade henne med kniv och utsatte henne för ett grovt övergrepp som varade i en och en halv timme? Jag tvivlar.

Om Eliasson fälls för alla dessa brott så går han till historien som Sveriges värste våldtäktsman.

Men han är och kommer troligen förbli en gåta.