Kolumn

Oisín Cantwell

Kolumnister

Åt av sin flickvän - döms till vård

SKARA, 12 NOVEMBER Helle Christensen, 40, var mamma till fem barn mellan fem och 21 år. Sedan två år levde hon tillsammans med sin 32-årige pojkvän. Mannen ringde själv 112 och berättade att han dödat sin sambo.
SKARA, 12 NOVEMBER Helle Christensen, 40, var mamma till fem barn mellan fem och 21 år. Sedan två år levde hon tillsammans med sin 32-årige pojkvän. Mannen ringde själv 112 och berättade att han dödat sin sambo.Foto: PRIVAT

SKÖVDE. Kannibalen från Skara dömdes i går till rättspsykiatrisk vård för mordet på sin flickvän, fembarnsmamman Helle Christensen.

Med en psykiatri värd namnet hade hon levt i dag.

Att en mordrättegång genomförs på några få timmar varefter dom omedelbart avkunnas tillhör inte vanligheterna.

Men med övertygande bevisning, en mördare som erkänner och en rättspsykiatrisk undersökning som visar att denne är osedvanligt tokig behövde inte Skaraborgs tingsrätt fundera länge.

Det finns ingen anledning att frossa i detaljerna om hur livet slutade för Helle Christensen, fembarnsmamman som 32-åringen av och till bott med i lägenheten i Skara, den där novemberkvällen förra året.

Jag lånar åklagare Lars Johanssons kortfattade beskrivning från inledningen av rättegången:

”Xxxx har mördat Christensen med knivhugg, skiljt huvudet från kroppen, skurit bort delar av kroppen, stekt några kroppsdelar, saltat dem och ätit med cannabis som tillbehör.”

Mördaren själv, 32 år gammal, mindes inte mycket, då han i går, klädd

i en blå munkjacka och med en dödskalle tatuerad

i ansiktet, ombads ­berätta.

– Jag kommer ihåg att jag skar halsen av henne.

Strikt juridiskt är den här hemska historien banal, men den ­reser frågor om hur psykiatrin

i Sverige fungerar i dag.

Ta bara samtalet 32-åringen ringde till larmcentralen då han skulle berätta vad han har gjort, ett samtal som spelades upp för rätten:

”Jag har försökt kämpa med min medicin. Psykiatrin vill inte ha mig. Nu har jag flippat”.

I går talade han i korta meningar om sina möten med vården.

– Jag sa att det var på väg att brista. Men jag fick ingen tid hos vården.

Två personer på samhällets botten, som knaprar diverse piller med betydligt större ihärdighet än vad de söker jobb, flyttar ihop. Förutsättningarna var inte Sol­sidan, men rimligen hade Helle Christensens liv gått att rädda.

Varningarna fanns där. De nio tidigare ­domarna. Missbruket, ADHD-diagnosen. Den dokumenterade farligheten. 32-åringen har ­varit en visa inom psykiatrin sedan barnsben. Vård vid ­flera ­tillfällen. Två ­utredningar.

Och som om det inte räcker med allt detta besökte socialtjänsten paret timmarna innan mordet för att se att allt stod rätt till.

Jag skriver inte detta för att försvara 32-åringen eller för att försöka bagatellisera ett ohyggligt brott.

Jag skriver detta för att vi ­bevittnar katastrof på katastrof för att den svenska psykiatrin inte riktigt fungerar.

På en åhörarbänk på andra sidan pansarglaset i säkerhetssalen satt en ung kvinna och lyssnade uppmärksamt genom hela rättegången. Hon är syster till Helle Christensen och hon gömde ibland ansiktet i händerna och grät tyst.