Han ”vann” valet – igen

diktator Alexander Lukasjenko får fortsätta styra Vitryssland efter ännu en valseger.
diktator Alexander Lukasjenko får fortsätta styra Vitryssland efter ännu en valseger.Foto: afp
KOLUMNISTER

Alexander Lukasjenko måste älska att kallas "Europas siste diktator".

Vitrysslands val i söndags var i vanlig ordning en fars och för säkerhets skull slogs den främste utmanaren medvetslös.

Det finns ingen anledning att förvånas över bilderna som kablats ut över världen från huvudstaden Minsk.

Vladimir Nekljajev, en allvarlig man som lämnade poesin för att som politiker försöka reformera Vitryssland, sönderslagen av polisens batonger, liggandes medvetslös i snömodden

Det har varit val i Vitryssland och president Lukasjenko fick i sedvanlig sovjetisk stil 80 procent av rösterna, trots att oberoende opinionsinstitut uppmätt stödet för honom till mellan 33 och 46 procent.

Nio av tio röstberättigade vitryssar gick till vallokalerna, vilket innebär att de sex viktigaste konkurrenterna fick dela på en tiondel av rösterna.

Uppemot 10 000 människor samlades runt Oktobertorget i Minsk för att protestera sedan valresultatet blev känt. Polis och militär gick till attack med batonger. Oppositionsledare greps och fördes bort.

Utländska valobservatörer dömde ut röstningen. Inte heller det är en nyhet. De har gjort tummen ner i alla val sedan Lukasjenko kom till makten.

Vem är då denne Alexander Lukasjenko?

Han har ofta beskrivits som en mobbad pojke som tagit revansch. Han föddes 1954 och växte upp i den fattiga byn Kopys. Mamma arbetade som mjölkerska på ett kollektivjordbruk, pappa var försvunnen ur bilden innan Alexandr ens var född. För detta retades han i skolan.

Lukasjenko var ambitiös och målmedveten och var, inte ens 30 år fyllda, chef för ett stort jordbrukskollektiv. 36 år gammal valdes han så in i Högsta Sovjet, parlamentet.

Vitryssland blev självständigt 1991 och tre år senare utsågs Lukasjenko till president, mycket beroende på löften om att avskaffa korruptionen och partielitens kvarlevande privilegier från Sovjet-tiden.

Av detta blev emellertid ingenting. I dag har han egna fonder som uppskattas vara lika stora som landets totala statsbudget.

Lukasjenko har byggt en personkult kring sig. Tv och tidningar fylls med bilder av honom. I likhet med andra diktatorer genom tiderna älskar han att tävla mot elitidrottare. I likhet med andra diktatorer genom tiderna tenderar han att alltid vinna.

Presidenten framställer det som att han tackar ja till ytterligare en mandatperiod för att göra sina undersåtar en tjänst, när hans säkerhetstjänst i själva verket övervakar och trakasserar sina motståndare.

Den som talar illa om Lukasjenko riskerar att misshandlas, fängslas eller bara försvinna.

Vitryssland kritiseras ofta av människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch för allvarliga brott mot mänskligheten.

Landet drivs som det gamla Sovjetunionen, stora delar av industrin och näringslivet är ännu statligt.

Men det är fel att kalla Lukasjenko för en ny Stalin eller ens en Brezjnev. Han är modernare än så. Vitryssland har trots allt en opposition, även om den motarbetas.

Det ironiska med Alexander Lukasjenko - och Vitryssland - är att han mycket väl skulle kunna ha vunnit de tidigare valen även om de demokratiska spelreglerna följts.

Många invånare har varit nöjda med utvecklingen i landet. Ekonomin har tidigare pekat uppåt, pensionerna betalats ut i tid, genomsnittslönerna ökat.

Men en stor del av förklaringen till den stabila ekonomin är det ryska stödet i form av subventionerad gas- och oljeexport.

Premiärminister Vladimir Putin i Ryssland har dock tröttnat och brutit med den egensinnige Lukasjenko.

Inför valet i söndags vädrade oppositionen morgonluft och pratade segervisst om "presidentens sista strid".

Ingenting, visade det sig, kunde vara mer felaktigt.