Långa straff ger farligare fångar

KOLUMNISTER

Livstidsstraffet är politiskt.

Våra regeringar har mer än fördubblat längden på straffet på 20 år.

Samma politiker som inte vågar ersätta livstid med en modernare lag.

Det är fullt förståeligt att vissa av de anhöriga till Mattias Flinks sju mordoffer reagerar starkt mot att dennes livstidsstraff omvandlats till 36 års fängelse.

Det vore emellertid ingen god idé att enligt amerikansk modell låta brottsoffer vara med och avgöra hur länge en person ska sitta inlåst.

Våra kloka domare tvingas nämligen redan i dag ta hänsyn till åsikter och känslor som inte har någonting med juridik att göra.

Sanningen är att det är den politiska kampen om väljarnas gunst som gjort att livstidsstraffet ser ut som det gör.

Den som tror att lagens strängaste straff i praktiken betyder tio år måste ha somnat in någon gång på 80-talet.

Då var en livstidsfånge ute efter i genomsnitt åtta år. Straffet var nästan avskaffat, bara en till två domar om året avkunnades.

Men i början av 90-talet skärpte den moderata justitieministern Gun Hellsvik praxis, en väg regeringar av olika färger sedan dess fortsatt gå.

Den 1 oktober 1983 satt 15 personer på livstid. Den i oktober 2009 var det 156. Detta trots att de grövsta brotten inte har ökat i antal.

Det har i modern tid aldrig varit så många som nu som dömts till detta straff. Och de har aldrig tidigare suttit så länge.

Hur långt är då livstid i dag? Det går inte att säga. Men Högsta domstolen har slagit fast att det normalt ska ligga på mellan 18 och 24 år och endast i undantagsfall vara längre.

Det har de senaste åren gjorts ansträngningar för att minska politikernas inflytande över hur länge människor ska sitta inspärrade.

Fram till år 2006 var det regeringen som avgjorde när livstidsfångar skulle friges, ett system som inrättades 1734.

För att öka rättssäkerheten, och undanröja risken för att politiska bedömningar vägs in, är det i dag Örebro tingsrätt som avgör. Domstolens beslut går dessutom att överklaga.

Icke desto mindre är det fortfarande ett politiskt straff. Norge har avskaffat det. På Island finns det kvar i lagboken, men används inte. I Danmark förekommer det nästan aldrig.

Det här är länder med ungefär samma nivå av brottslighet och likadana värderingar som Sverige.

Men socialdemokratiska och moderata justitieministrar har vägrat lyssna på riksåklagare och olika partier som velat skrota livstid och ersätta det med ett maxstraff på låt oss säga 30 år.

Det är inhumant att låsa in människor på obegränsad tid. Straffet urholkar dessutom rättsväsendets trovärdighet, eftersom vi ändå inte håller brottslingar inspärrade tills de dör.

Den här frågan har diskuterats länge, men de stora partierna har kämpat emot med näbbar och klor.

Det är meningslöst att påpeka att kriminologer över hela världen är överens om att längre straff skapar farligare fångar. Ty mjukare tag är i dag politiskt omöjligt för en justitieminister.

Men en modernare lagstiftning skulle inte på något vis innebära att de grövsta brottslingarna kom ut tidigare.

Livstidsstraffet har dock ett betydande symbolvärde och det finns skäl att misstänka att moderater och socialdemokrater är rädda för hur allmänheten skulle reagera på att det avskaffades.

Att vara klok vinner inte alltid röster.