Frihetens startskott

Aftonbladets Oisín Cantwell: Morden på unga demonstranter födde motståndet – som nu blir omöjligt för Gaddafi att krossa

skyddar misstänkt fiende Gaddafis styrkor retirerade i går från oppositionens huvudstad Benghazi till Ajdabiya. En rebell siktar på en misstänkt Gaddafisupporter medan andra rebeller försöker skydda honom, på en väg nära Ajdabiya. |
Foto: Foto: GORAN TOMASEVIC/reuters
skyddar misstänkt fiende Gaddafis styrkor retirerade i går från oppositionens huvudstad Benghazi till Ajdabiya. En rebell siktar på en misstänkt Gaddafisupporter medan andra rebeller försöker skydda honom, på en väg nära Ajdabiya. |
KOLUMNISTER

Morden på nio demonstranter i Benghazi den 17 februari 2006 kan visa sig vara Muammar Gaddafis största misstag under sina 41 år vid makten.

Där och då föddes det motstånd som vi nu ser Nato stödja med bomber och missiler.

Libyens frihetsrörelse har vuxit till en brokig samling – klaner, ungdomsgäng, avhoppade ministrar och generaler som bytt sida.

Det är en ödets ironi att oppositionen i Benghazi, Libyens näst största stad, började med en demonstration mot Muhammed-karikatyrerna.

Då som nu hade Gaddafi sannerligen ingenting emot att hans folk protesterade mot väst.

Men när demonstranterna satte eld på Italiens konsulat,

i ursinne över att en av Berlusconis ministrar skulle börja bära t-shirts med några av teckningarna som tryck, gick polisen till attack.

Nio unga libyer sköts till döds, ett våld staden vägrade att glömma.

På årsdagen av kravallerna har sedan dess många av stadens ungdomar högtidlighållit offren med en marsch som utvecklat sig till en protest mot regimen.

– De har haft grundläggande krav. De vill ha demokrati och frihet, säger Shaban Elgale, libysk oppositionell som numera bor i Sverige.

Årets manifestation skedde i kölvattnet av revolten i Tunisien och Egypten. Libyens opposition, som fört en tynande tillvaro, vädjade till befolkningen i hela landet att stödja protesterna.

Sammanstötningarna i Benghazi blev våldsamma. Demonstranter dödades av prickskyttar och attackerades av militärhelikoptrar.

Enligt den arabiska tv-stationen al-Jazira släppte regimen dessutom 30 brottslingar ur fängelse, utrustade dem med skjutvapen och betalade dem för att angripa ungdomarna.

Men protesterna fortsatte nästa dag. Och nästa. Och de spred sig till andra delar av landet.

Frihetskämparna organiserade sig, utrustade sig med vapen, inledde samarbeten med andra oppositionella grupper och lyckades inom några veckor ta över delar av Libyen.

Det är inte helt lätt att beskriva hur denna gerillaarmé ser ut – motståndet är brokigt och löst sammansatt.

Men den nationella konferensen för Libyens opposition, en paraplyorganisation som bildades i London 2005, har spelat en viktig roll.

Att mäktiga klaner som Warfalla, Tuareg och Magarha öppet deklarerat att de stödjer frihetskampen har varit av avgörande betydelse.

Klanerna har bland annat delat ut vapen till oppositionen. Andra grupper har beväpnat sig med gevär och granatkastare som de stulit ur arméns förråd.

Motståndet har dessutom vuxit i styrka då högt uppsatta militärer och olika förband bytt sida.

Utöver detta har det i östra Libyen bildats ett tillfälligt råd som enligt sin hemsida har som mål att ”tillfälligt styra Libyen då Gaddafi fallit och guida landet till fria val”.

Rådet består av 31 representanter från olika städer och leds av Mustafa Mohammed Abdel Jalil, Libyens justitieminister som avgick den 21 februari.

Från olika städer och samhällen kommer nu rapporter om hur den välutbildade medelklassen lämnat sina jobb och frivilligt vaktar hamnar, banker och militära förråd.

Det blir hart när omöjligt för Gaddafi att krossa denna motståndsrörelse, inte minst eftersom den nu har Nato på sin sida.

”FN måste ta kritiken från Arabförbundet på allvar”

Anna Jardfelt, direktör för utrikespolitiska institutet och mellanösternkännare

Varför skulle Nato ­vilja ha med Sverige i insatsen i Libyen?

– I så fall för att man vill bredda koalitionen och har behov av Sveriges resurser.

I sina tal tonar Obama tydligt ner USA:s roll, ­varför?

– Även deras resurser är begränsade, USA leder redan två insatser i Irak och Afghanistan. Han önskar nog att andra länder ska kliva fram, särskilt arab­länder.

Arabförbundet har kritiserat bombningarna, vad händer om de drar tillbaka sitt stöd?

– Det är oerhört viktigt att FN tar kritiken på allvar och i möjligaste mån samordnar insatsen med Arabförbundet. Politiskt stöd därifrån är centralt, men FN-resolutionen gäller självklart utan explicit stöd.

”Det finns inte en dold agenda för att döda Gaddafi”

Stefan Ring, Överstelöjtnant och militärstrategisk expert

En bomb träffade en byggnad vid Gaddafis högkvarter, vad får det för konsekvenser?

– Gaddafi kanske inser att han är hotad och sårbar. Det ger ­också en signal till befolkningen att västvärlden menar allvar. Men jag tror inte att det finns en dold agenda att döda Gaddafi.

Varför har man inte slagit ut det libyska luftvärnet?

– Ingen har koll på exakt var ­eller hur omfattande luft­värnet är. Stänger man av radarstationerna kan ingen lokalisera dem och då kan man flytta dem utan att någon vet vart.

Vad händer nu?

– Allt hänger just nu på ­lojaliteten hos Gaddafis förband. Om de fortsätter att visa stridsvilja kommer han att klamra sig kvar vid makten. Annars kan ­demonstrationerna blomma upp igen.

”Extremt länge sen Sverige gick in med stridsflyg”

Mike Winnerstig, Säkerhetspolitisk analytiker på FOI

Hur troligt är ett svenskt deltagande i insatsen?

– Det är troligt. Planen finns, piloterna är beredda och styrkan har också i viss mån tränat tillsammans med Nato-trupper ­både i Sverige och USA.

Hur skiljer sig en ­sådan insats jämfört med ­exempelvis Afghanistan?

– Det var extremt länge sedan Sverige gjorde en insats med stridsflyg. Sveriges insatser har annars inneburit marktrupper.

Är det möjligt att ­förhandla med Gaddafi?

– Enligt resolutionen ska ­styrkorna inte gå in med marktrupper, vilket till slut kan leda till ett dödläge. Så jag kan tänka mig att striderna till slut mynnar ut i förhandlingar.