”Fusket är en klassfråga”

Hur kan Håkan Juholt ens för ett ögonblick inbilla sig att det är du och jag som ska betala hans särbos hyra?

Det vi möjligen bevittnar är den arrogans som inte sällan utvecklas när höga politiker kämpat sig från enkla förhållanden in i finrummen.

Juholt säger att han inte förstod reglerna, att han inte medvetet gjorde fel.

Det är möjligt att han talar sanning. Det är, om inte annat, svårt att bevisa motsatsen.

Men reglerna är glasklara och andra politiker har inte haft några problem att hålla sig till dem.

Det är svårt att frigöra sig från misstanken att denne man, som tjänar 144 000 kronor i månaden, och som avslöjades då han ville ha pengar till den höjda hyran, blivit girig.

Han skulle inte vara den förste som är mer förtjust i att stoppa pengar i fickan än att göra rätt, vilket förutsätter något så långtråkigt som att läsa en paragraf eller två.

Rymligt samvete är nu inte någonting utmärkande för just sossar.

Det var inte länge sedan moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten hamnade i blåsväder, sedan det avslöjats att hon gått förbi bostadskön och fått en lägenhet i Stockholms innerstad av en värd som pekats ut som huvudstadens svartmäklarkung. Och Carl Bildt och hans Lundin Oil-miljoner ska vi bara inte tala om.

Men arbetarrörelsen vimlar av män och i någon mån kvinnor som visat prov på anmärkningsvärd kreativitet då det kommer till att sko sig.

Olle Sahlström, som i årtionden jobbade på LO, har sett fenomenet på nära håll. Han har beskrivit det i böcker och artiklar.

Han berättar för mig om politiker och fackpampar med anständiga värderingar och långa utläggningar om solidaritet och rättvisa som berusats av en makt de har fått i arv och som blivit självklar för dem.

Han påminner om att 90-talet inte bara handlade om direktörer som stoppade fickorna fulla med pengar innan de fick sparken och blev ännu rikare.

Det var även då den ena kommunala politikerskandalen efter den andra uppdagades.

Socialdemokratiska skandaler. De hade kul, pamparna. De åkte utomlands och söp på skattebetalarnas bekostnad, de lät väljarna betala krogbesök och privata utgifter.

De blandade ihop sina egna plånböcker med pengar som sjukvårdsbiträden och svetsare slet ihop åt samhället.

Jag avser inte att jämföra Juholt med Sölve Conradsson, Motalas starke man som dömdes till fängelse för bedrägerier. Det vore djupt ohederligt.

Socialdemokraternas ledare påminner dock om dessa myglande partikamrater i en viktig bemärkelse. De är nästan alla uppvuxna under enkla förhållanden, de har gjort klassresa och karriär, kämpat sig till makt och pengar. De har haft svårt att hantera framgången.

Nej, jag hävdar inte att klassresenärer är mer ohederliga än andra. För det är de inte. Och vi behöver inte tänka så det knakar för att hitta exempel på korruption även inom blå kommuner. Långvarigt makt-innehav förblindar.

Men jag tror inte det är en tillfällighet att den här kulturen uppstått i röda samhällen och inte i välmående, moderata kommuner som Lidingö och Danderyd som styrts av politiker som ofta är födda med pengar.

Lika lite som det är en slump att det är Juholt och inte en snuskigt rik moderat som låtit riksdagen betala hyran.

Visst, moderaten har pengar. Men det har, numera, även chefen för Sveriges största parti. Det är en klassfråga.