Mangadomen avslöjar felen i barnporrlagen
Att Högsta domstolen överväger att ta upp Mangadomen är givetvis glädjande.
Men frågan är om justitieråden orkar utmana den bisarra lagstiftningen.
I oktober 2009 gjorde polisen razzia hemma hos översättaren Simon Lundström och fick bingo.
I hans dator hittades ett 50-tal mangateckningar, japanska serieteckningar, föreställande nakna barn, varav några har samlag med vuxna.
Barnpornografibrott, tyckte både tingsrätt och hovrätt, och dömde Lundström till böter, trots att det inte fanns några offer, bara seriefigurer med konstiga tefatsögon.
Det här har lett till en viktig debatt, som dessvärre innehållit en del dumheter. Som till exempel argumentet att ”det är bra att det är förbjudet, det är ändå bara perversa typer som tittar på sådant”.
En tanke som bortser från att japaner – manga är mycket populärt i Japan – nog inte är snuskigare än alla de svenskar som läst och älskat Vladimir Nabokovs klassiska roman Lolita, som onekligen innehåller betydliga mängder pedofili.
Då finns det bättre invändningar. Vissa psykologer anser att alla existerande barnporrbilder innebär en risk för att vi vänjer oss vid och accepterar någonting vi borde avsky. Det är en hållning som går att ha respekt för.
Men för oss som ännu anser att yttrandefriheten betyder någonting är domarna trist läsning.
Ännu dystrare är att justitieminister Beatrice Ask ryckt på axlarna och sagt att ”man inte får kränka barn hur som helst”.
Vem håller inte med henne om det? Problemet är ju att vi har en lagstiftning som tillåter skriven text om barn som ligger men inte tillåter tecknade fantasier.
Domarna har kritiserats av människor som bättre förstår frågan än Ask. Både från juridiskt och kulturellt håll, ibland dock på felaktiga grunder.
Det är nämligen inget fel på besluten. De är juridiskt oklanderliga. Det är lagen om barnporr det är fel på. Den skiljer inte på fria fantasier, där det inte finns några offer, och riktiga övergrepp.
Tanken bakom förbudet mot den här typen av serier är att den triggar vuxna som vill våldta barn att göra verklighet av sina fantasier.
Det finns inte mycket stöd för den farhågan i forskningen. Och om befolkningen fungerar på det sättet borde vår kärlek till våld på film, för att inte tala om vår besatthet av Stieg Larssons ohyggliga skildringar av våldtäkter och mord, vara ett betydligt större problem.
Riksåklagare Anders Perklev har begärt att HD ska pröva ärendet. Inte för att han tycker att domen är felaktig utan för att han vill ha tydligare riktlinjer inför framtida fall.
Det här ger juristerna en möjlighet att utmana lagstiftningen, att till exempel pröva lagen mot Europakonventionen och läxa upp riksdagens väldigt omfattande men dåligt genomtänkta lag från 1999.
Att utsätta ett barn för övergrepp är bland de vidrigaste brotten som finns. Det är nödvändigt att ha en lag mot barnporr. Men den vi har är inte bra.
Den 7 november börjar juristerna titta på ärendet. Det är viktigare än många kanske förstår. Absurda lagar undergräver respekten för både lag och lagstiftare.