Har inte Valjakkala för länge sedan slutat skrämma oss?

KOLUMNISTER

Juha Valjakkala, den vedervärdige mannen från Åmsele, har än en gång rymt.

Om detta finns allt och inget att säga.

Juha Valjakkala.
Foto: Foto: POLISEN
Juha Valjakkala.

Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger Sverige påstås ha förlorat oskulden.

Efter till exempel morden på Palme och Lindh och, nu senast, efter självmordsbombaren på Drottninggatan.

Som om det funnits anledning att förlora tilltron till någonting över huvud taget efter andra världskrigets fasor och grymhet.

Ändå, trippelmorden i Åmsele 1988 gjorde någonting med Sverige. Det är ett brott vi inte verkar kunna glömma, som blivit en väsentlig del av vårt kollektiva minne, en symbol för ondskefullhet och fasa.

Grymheten gör sig än en gång påmind och äter sig in. Sonen som vädjade för sitt liv, stående på knä. Den oroliga mamman som gav sig ut för att leta och blev mördad även hon, på en kyrkogård i en liten by där alla kände alla och ingen behövde låsa dörren om natten.

Det är ingen tillfällighet att då Juha Valjakkala i går rymde för femte gången så publicerade inte svd.se en bild på den halvfete, medelålders småbrottsling han i dag är, utan ett porträtt på den unge mannen, 24 år gammal, tagen någon vecka efter trippelmordet.

Halvlångt hår, smalt och blekt ansikte, arrogant blick, rockstjärnans alla signum, en man som gav upphov till tusentals tidningsartiklar, böcker och film.

Sverige fick med Åmsele sitt eget "Med kallt blod", Truman Capotes mästerliga skildring av morden på den förmögne farmaren Herb Clutter och dennes familj i USA 1959.

Det var under flykten genom Sverige med sin flickvän som Juha blev känd. Flyktbil efter flyktbil, gripandet efter en vecka på en tågstation i Danmark.

En hel nation slukade allt tidningarna skrev om jakten. De bisarra detaljerna: det är fullt möjligt att utplåna en familj och samtidigt vara noggrann med att de medföljande kaninerna får mat och trivs i sin bur.

Sverige stod still på ett sätt som påminde om när Stenmark tog sig nerför pisterna.

Det var en flykt som lockade och eggade. Är det inte vad vi alla någonstans vill? Fly, bryta upp, strunta i auktoriteter, moral och krav.

Valjakkala fortsatte att skapa rubriker med sina rymningar. Men fascinationen släppte, ersattes av suckar. Hur kan han vara så dum att han rymmer när Finlands regering precis står i begrepp att benåda honom?

Kanske just därför. Det finns för all del ingenting som tyder på att Valjakkala är intelligent, men han är inte dummare än att han begrep att han snart skulle åka fast igen.

Han var rädd för friheten, han var så institutionaliserad att han inte visste hur han skulle hantera den. En medioker rymning och han var snart tillbaka i trygghet med påbackning på straffet.

Jag var själv i Finland och rapporterade då denne hopplöse figur rymde för tredje gången. Året var 2002, Valjakkala och hans dåvarande fru, dömd för att ha torterat ihjäl en man, stack under en permission.

Det gick inget vidare. Efter två dagar greps paret i norra Sverige. Men det var i varje fall något mindre patetiskt än det föregående rymningsförsöket, som stöp på att han inte vågade hoppa ner från fängelsemuren.

Valjakkala frigavs villkorligt i februari 2008, efter 19 år i fängelse. Det gick några månader, han struntade i sin dagliga anmälningsplikt på polisstation, greps efter en 30 kilometer lång biljakt ett dygn senare.

Ett år senare släpptes han igen. Den här gången på riktigt. Men han var snart gripen igen. Tre månaders fängelse för rattfylleri och olovlig körning.

När Nikita Fouganthine, som Valjakkala numera heter, i går än en gång rymde, satt han för gud vet vilken gång i ordningen inlåst för småbrott.

Personalen på den öppna anstalten Kerava upptäckte på morgonen att den lönnfete, alkoholiserade 46-årige mannen inte dykt upp på sin arbetsplats.

Nya rubriker i tidningarna, nya tillbakablickar, Åmsele än en gång.

– Skriv om varför vi är så fascinerade av Juhas alla rymningar, bad chefen.

Men är vi verkligen så uppslukade av alla denna enfald? Är det inte snarare så att Valjakkala för länge sedan slutade intressera och skrämma oss?

Han är för löjeväckande och, numera, för ofarlig, för att åstadkomma annat än axelryckningar.

Valjakkala kommer inte att vara på fri fot länge. Han är för dum, lat och fantasilös för att göra något mer kreativt än att sno en bil och köra norrut, möjligen med sikte på Sverige.

Men Åmsele för 23 år sedan lever ännu i oss och har blivit en ondskefull saga som vi berättar gång på gång på gång.

Kanske gick någonting ändå förlorat i Sverige den där natten.