Glöm resning, Schürrer

Tyskan dömdes för barnmorden i Arboga – nu hoppas hon på ny rättegång och dom

LIVSTIDSDÖMD Schürrer var i Arboga när morden på de två små barnen inträffade. Eftersom det är bevisat får hon det svårt att få sitt mål prövat i Högsta domstolen.
Foto: BJÖRN LINDAHL
LIVSTIDSDÖMD Schürrer var i Arboga när morden på de två små barnen inträffade. Eftersom det är bevisat får hon det svårt att få sitt mål prövat i Högsta domstolen.
KOLUMNISTER

Christine Schürrer, dömd för morden på barnen i Arboga, ­visade prov på betydande ­optimism då hon i går lämnade in en 17-sidig resningsansökan.

Men det krävs betydligt mer än en minnesforskare som byggt sin karriär på att få ­Thomas Quick dömd för mord denne inte har begått för att beveka Högsta domstolen. 

Det är mycket svårt att få ­resning. Möjligen för svårt. ­Fråga Billy Butt, som försökt tio gånger utan att lyckas, trots tung juridisk uppbackning, trots att domarna mot honom innehåller uppenbara och ­betydande ­brister.

Inte heller Schürrer kommer att nå framgång, trots att hon backas upp av en brokig samling rätts­haverister som inbillat sig att hon är oskyldig samt av en advokat som säger det advokater alltid ­säger, nämligen att ”chanserna är goda”­.

Men låt mig innan jag utvecklar skälen till att HD kommer ­göra tummen ner påminna om varför Svea hovrätt dömde ­henne till livstids fängelse 2009.

Teknisk bevisning saknades, så även mordvapen. Åklagarna presenterade dock en över­tygande indiciekedja.

Det var bevisat att kvinnan ­befann sig i Arboga vid tiden för morden.

Att hon vägrade förklara vad hon hade där att göra ansågs på goda grunder vara mycket ­besvärande. Vad hon än kan ­tänkas ha haft för skumt för sig så borde det rimligen ha varit något som var mindre gräsligt än att slå ihjäl barn. 

Schürrer hade dessutom skor med likadant sulmönster som hittades i avtryck på brotts­platsen.

Och till råga på allt hittade ­polisen material i hennes dator som visade att hon var mycket svartsjuk på sin förre sambos nya liv tillsammans med Emma Jangestig och hennes två barn.

Tyskan och hennes advokat Per-Ingvar Ekblad förbigår klokt nog de flesta av dessa omständigheter i resningsansökan och skjuter i stället in sig på att hovrätten till skillnad mot tings­rätten ansåg att den svårt misshandlade tvåbarnsmammans ­minnesfragment från mordkvällen var viktiga. Hon sa att hon kom ihåg att det var en kvinna som ringde på ­dörren.

De stödjer sig på Sven-Åke Christiansson, professor och minnesforskare, som under ­rättegångarna hävdade att Jangestig inte borde komma ihåg någonting över huvud taget och att hennes fragment hur som helst inte borde tillmätas någon betydelse.

Ja, det är samme Christiansson som ingick i teamet som hjälpte Tomas Quick i dennes iver att ta på sig de morddomar som nu en efter en rivs upp.

Utöver detta hävdar Schürrer och advokaten något håglöst att Jangestig styrdes av sin sambo att peka ut tyskan.

Vad krävs då för att få resning?

I princip att bevisningen visat sig vara falsk eller att ett viktigt vittne ljugit. Alternativt att den dömde presenterar helt ny ­bevisning av betydelse.

Schürrer hade behövt lägga fram belägg för att hon befann sig någon annanstans än i Arboga då barnen mördades. Eller möjligen avslöja vem den riktige mördaren är.

För en avgörande ­fråga är inte besvarad i denna resnings­ansökan:

Vem annars än Christine Schürrer kan ha slagit ihjäl de två små barnen?