Släpptes – trots kraftfull varning

Den 38-åriga kvinnan knivskars till döds då hon var ute och gick med sina barn i Malmö i ­helgen.

Mördad av mannen som ­nyligen hade dömts till ett års fängelse för att ha kidnappat henne. Mördad eftersom tingsrätten släppte honom omedelbart efter rättegången. Mördad trots att ­polisen såg mycket ­allvarligt på hennes situation och gett henne ett trygghetspaket.

Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, ­anmärkningsvärt att ingen har gjort fel, att ingen myndighet tycks ha brustit i ansvar.

Mannen och kvinnan hade separerat. När hon i höstas skulle hämta några saker i deras hem blev hon överfallen och bunden med handklovar och buntband. Sedan ­släpades hon upp till övervåningen där mannen lade henne på golvet framför vapenskåpet med sina fyra jaktgevär.

Hon lyckades dupera honom att allt skulle bli bra igen och han släppte henne.

Poliserna som utredde brottet ansåg att mannen var så ­skadad och sjuk att han hade ­mördat henne där och då om hon inte gått med på att fort­sätta förhållandet med honom.

När han släpptes av Malmö tingsrätt agerade polisen därför blixtsnabbt. Kvinnan fördes bort och fick ett överfallslarm, ett skyddat boende skulle ordnas.

Om utredarna informerat åklagaren om sin bedömning så hade domstolen haft ett annat underlag att ta ställning till. Men så skedde inte.

Här har vi den första viktiga lärdomen att dra: kommunikationen mellan polis, åklagare och domstol måste bli bättre i den här typen av fall.

Även lagstiftarna, det vill ­säga våra riksdagsledamöter, har ­anledning att sätta sig in i detta vedervärdiga brott.

För domstolen följde bestämmelserna då mannen släpptes. Gränsen för frihetsberövande

är och ska vara hög och mannen är inte dömd tidigare.

Problemet är att många av de män som slår sina kvinnor sönder och samman bakom mexi­tegelfasaderna inte är kriminella i den bemärkelsen att de har en meritlista bestående av allsköns brottslighet.

Tvärtom, de är ofta välfungerande samhällsmedborgare som går till jobbet, betalar skatt och är vänliga mot grannen.

Det här är inga ­nyheter: det här ­känner personal på kvinnojourer och ­kriminologer till ­sedan ­årtionden.

Om mannen tvingats avtjäna sitt straff hade han med avdrag för ­månaden i häktet och frigivning efter två tredjedelar varit ute igen efter åtta ­månader.

Det hade varit tillräckligt för att ge kvinnan och barnen en möjlighet att börja om igen med skyddade identiteter på en annan ort.

Det finns skäl för justitieministern och justitieutskott att fundera över om inte den här typen av våldsbrott ska leda till att straffet omedelbart ska börja avtjänas.

Det finns en svårbegriplig motsägelsefullhet i att å ena ­sidan finna det rimligt att döma en person till ett kännbart fängelsestraff och å andra sidan ta hänsyn till vilken inverkan ett frihetsberövande får och därför släppa samme person.

Och att mannen faktiskt satt häktad en månad, delvis av risk för fortsatt våld mot kvinnan, gör inte det nu­varande syn­sättet mer ­begripligt.

Det är i sammanhanget inte ­heller oväsentligt att frivården i sin utredning ­rekommenderade tingsrätten att ­inte släppa ­honom.

Hur kraftiga signaler måste en domstol egent­ligen få för att reagera?