De applåderade utredning som vill bevara privilegierna

KOLUMNISTER

De politiker som just nu hoppar upp och ner av indignation över generaldirektörerna på elefantkyrkogården tycks lida av svårslagen minnesförlust.

Det är inte många månader sedan de applåderade en utredning som vill bevara privilegierna.

Christina Lugnet blir den sjunde sparkade generaldirektören som sitter på diverse departement och tickar pengar: tillsammans kostar de 8,4 miljoner om året, och då är inte de sociala avgifterna inräknade.

När nu tidningar, radio och tv indigneras och väljarna skickar arga brev till regeringen finns det politiska poäng att tjäna för den sluge.

Det har till exempel Anders W Jonsson, centerns gruppledare, begripit. Det är inte rimligt när vi kräver av undersköterskan som blir arbetslös att hon ska flytta till Malmö och ta ett lågavlönat jobb! Samhällets toppar måste ha motsvarande krav på sig! Vi kan inte ha den här typen av frälseregler!

Lika arga varje gång

Ulf Holm, riksdagsledamot för miljöpartiet och andre vice talman, tjatar även han om det orimliga i nuvarande system.

Att Mats Odell, ordförande i riksdagens näringsutskott, i stället vänder sin ilska mot Tillväxtverket och kräver att hela verksamheten ska granskas är troligen dock taktiskt klokt.

Det är nämligen så att politikerna blir lika arga varje gång en misslyckad pamp hamnar på elefantkyrkogården och förförra gången det begav sig var ingen argare än just Odell.

Året var 2009, Marianne Samuelsson flyttades till regeringskansliet sedan det visade sig att hon som landshövding på Gotland var av åsikten att fint folk lättare borde få bygga i närheten av stranden än andra.

Odell, vid denna tid kommun- och finansmarknadsminister, förklarade för alla som orkade lyssna att han skulle låta utreda hur värdelösa myndighetschefer borde hanteras efter att de fått sparken.

Inte ett knyst

Uppdraget gick till förre rikspolischefen Sten Heckscher som funderade fram och tillbaka under några år och inte lät sig bekommas av den politiska ilska som bröt ut då den hopplösa Katri Linna, generaldirektör på Diskrimineringsombudsmannen, avsattes och gavs i uppdrag att under fyra år sammanställa fakta om romernas situation.

I höstas lade så Heckscher fram sitt förslag, att det nuvarande systemet med smärre justeringar borde behållas.

Möttes utredaren av protester från de nu så upprörda politikerna? Kallade de till presskonferens för att dundra om ett oacceptabelt frälse? Gjordes jämförelser med underskötare som tvingas flytta till Malmö?

Ni har gissat rätt: det hördes inte ett knyst. Utredningen skickades på remiss och skvalpar ännu runt bland myndigheter och organisationer. Få invändningar har noterats och regeringen förväntas genomföra de små förändringarna undan för undan.

För fega?

Jag säger inte att detta är fel. Heckscher har viktiga poänger. Som att generaldirektörer när som helst kan få sparken och därför bör ha garantier för den tid de är utsedda. Och att de flesta av dem gör nytta med sina nya uppdrag.

Men om elefantkyrkogården är rimlig eller inte är strängt taget en helt annan fråga än att vi har politiker som kritiserar den då det blåser och i smyg applåderar förslag om att behålla den.

Kanske är de för fega för att försvara systemet. Kanske ser de sig själva som generaldirektörer den dagen då den politiska karriären är över.