Domen kommer att skaka Norge

KOLUMNISTER

OSLO. Domen mot Anders Behring Breivik kommer att skaka Norge juridiskt och politiskt i grunden.

Terroristen må endast ha haft makten över liv och död under några timmar, men hans politik dominerar ännu ett drygt år efter 22 juli ledarsidorna och fikarummen och middagarna runt om i landet.

Dagen före domen hade världens medier återvänt till den domstol de med journalistikens vanliga otålighet övergav tidigt i processen: utanför Oslo tingsret gör BBC och CNN förhandsinslag och på våning två är en reporter från New York Times i skrynklig kavaj glad över att pressavdelningen haft vänligheten att hjälpa honom med en ny ackreditering, då den gamla av tankspriddhet slängts i soporna.

Klockan tio i dag börjar domare Wenche Elizabeth Arndzen läsa upp rättens beslut och vilket utslaget än blir så går den norska debatten in i en ny fas.

Norsk rättvisa, liksom de flesta länders, bygger på en tanke som Aristoteles formulerade redan för 2300 år sedan. Den som saknar förnuft och inte är i stånd att välja mellan rätt och fel inte är ansvarig för sina handlingar.

Det är en intellektuellt och moraliskt hederlig princip och innebär att om Breivik döms till vård så anses han inte heller bära skuld till de 77 morden.

Men det är, begripligt nog, för många svårt att acceptera att en människa som begått denna exceptionella brottslighet ska betraktas på ett så pass humanistiskt sätt.

Vårt behov av bestraffning och hämnd sitter mycket djupt och växer i takt med kriminalitetens omfång.

Terrordåden har kommit att testa gränsen för vad Norge står ut med beträffande sin egen syn på brott och straff och debatten har inte blivit mindre hätsk av att rättspsykiatrin befinner sig i fritt fall. En undersökning kom fram till att Breivik är sjuk, en annan att han är frisk, grälet har fortsatt på konferenser och i debattartiklar.

Kort sagt: ingen tycks veta om massmördaren är tillräknelig eller inte.

Om Breivik överlämnas till psykiatrin så är det i enlighet med den grundläggande norska tanken att det är bättre att en frisk människa vårdas än att en sjuk döms till fängelse.

Men ett sådant beslut skulle skapa en djup spricka mellan allmänhetens rättsuppfattning och den juridiska och politiska elitens synsätt och i förlängningen leda till något så farligt som en risk för att respekten för lagen urholkas.

En fängelsedom skulle å andra sidan med all sannolikhet leda till ett överklagande från åklagarna som kommer att vilja veta om denna förändring av praxis står sig, ett överklagande som skulle uppfattas som djupt stötande av en inte föraktlig del av befolkningen.

Politiker, jurister och debattörer åberopar nu den svenska, mycket ovanliga modellen. Endast Grönland och några amerikanska delstater har en straffrätt som liknar vår.

Den innebär att även allvarligt psykiskt sjuka döms, antingen till fängelse eller till rättspsykiatrisk vård. En princip som gällt sedan en ny brottsbalk trädde i kraft 1965 och som byggde på den tidens starkt optimistiska syn på brottslingen som behandlingsbar.

Tanken var vacker, men ledde till en olycklig sammanblandning av vård och straff och av juridikens och psykiatrins professioner, vilket inte minst fallet Thomas Quick visar.

Psykiatriutredningen som i våras lämnades till socialminister Göran Hägglund föreslog därför att de tokigaste människornas gärningar inte ska bedömas som brott.

Absurt nog kan Norge om några år ha infört det svenska systemet och Sverige det norska.