Han försvinner men åsikterna finns kvar

KOLUMNISTER

Morgonens bistra regn upp­hörde och framåt eftermiddagen sken solen från blå himmel, som om till och med vädret ville delta i applåderna.

Oslo tingsrätt delar folkets och ­ledarskribenternas uppfattning: ­Anders Behring Breivik begrep vad han gjorde och ska därför dömas till lagens strängaste straff.

Terroristen själv log, för om det är något han har fruktat så var det att ­avfärdas som sinnesjuk och därmed berövas sin politik.

Förvaring på maximalt 21 år med frigivning möjlig tidigast om tio. Det var en världsnyhet som domare Wenche Elizabeth Arntzen läste upp tre minuter över tio i sal 250 i går förmiddag.

Suckar av lättnad hördes från överlevande och anhöriga, journalister knattrade för allt vad tygen höll på ­sina datorer och i den mixade zonen utanför salen pratade tv-folket upphetsat in i direktsändande kameror.

Breivik själv log brett, rättade till slipsknuten och viskade till sina advokater.

Han hade skäl att vara nöjd. Rätten har begripit att han inte är en knäppskalle som ser gröna gubbar från mars vandra runt på Oslos gator, hans aura av att vara politisk fånge är intakt.

Några åhörare undrade oroligt om massmördaren verkligen kan vara fri ­redan om tio år igen.

Så är dessbättre inte fallet. Norsk lag ger utrymme för att efter straffets avtjänande, som tveklöst kommer att bli de maximala 21 åren, förlänga inlåsningen fem år i taget livet ut om det finns risk för ny, allvarlig brottslighet, vilket rätten utnyttjade i sin dom.

Breivik kommer således att sitta i fängelse under återstoden av sin levnad, eller i varje fall tills han är väldigt gammal.

För vem skulle om 10, 20 eller 30 år våga säga att han inte kommer att göra nya försök att rädda ett Norge som inte kommer att ha upphört att vara mångkulturellt?

Den som släpper denne man ­skulle bära ett betydande moraliskt ansvar om han mördar igen.

Det blev en lång dags färd mot ­eftermiddag. Elizabeth Arntzen och meddomare Arne Lyng läste upp ­hela domen, harklade sig ofta och fick sina karaffer påfyllda gång på gång: 90 ­sidor kräver en hel del ­vatten.

Tragedi efter tragedi avhandlades än en gång. Anhöriga grät öppet när deras döda söner och döttrar nämndes, de höll varandra hårt i händerna,­ några lämnade salen.

Breivik såg besviken ut då dom­stolen underkände dennes resonemang om massmord på statstjänstemän och politiskt aktiva ungdomar som ”nödvärn”.

Vad finns i övrigt att säga?

Jag kan inte bestämma mig för om rätten var modig som trotsade åklagare och praxis eller feg som saknade styrkan att stå emot ­folkets krav.

Följande är dock viktigt: Breivik döms utöver morden för två terrorbrott, eftersom han har skadat samhället och ingjutit fruktan i befolkningen.

När allt var sagt och gjort gick ­ordet till mördaren. Hans skägg har vuxit något sedan jag såg honom ­senast. Han fick som han ville då han lyckades lämna sin anonymitet och upphöjdes till ära och berömmelse.

Men terroristen tystades snabbt och fördes i väg från rätten högröd i ansiktet. Hans tid är över, nu återstår evig ensamhet bakom murar och taggtråd. Världen kommer att glömma honom och rikta sina blickar åt nya håll.

Föreställningen att de lömska islamisterna, feministerna och kulturmarxisterna tillsammans konspirerar för att förgöra västvärlden som vi känner den fortsätter dock att spridas på sajter och av främlingsfientliga politiker runt om i Europa.

Det är som om 22 juli aldrig har inträffat, som om människor ingenting har lärt.

Och på den slitna krogen Per På Hjørnet mitt emot Oslo tingsrätt satt även denna eftermiddag de gamla männen med sina skägg och ­dammiga kavajer och drack öl och slängde en och annan klen­trogen blick på ­alla dessa journalister som intervjuade varandra och ex­perter som har ­eller ­inbillar sig ha något av vikt att ­säga.