Lätt att skratta åt knäppa teorierna

’Med rätt poliser hade mördaren varit fångad och dömd på ett år’

1 av 7
PKK-SPÅRET Drevs av länspolismästare Hans Holmér.
KOLUMNISTER

Att raljera över alla teorier om Palme­mordet är lika enkelt som tacksamt.

Men det är inte det minsta lustigt att det kanske knasigaste spåret ledde till ett orättfärdigt massgripande och, med regeringens goda minne, förföljelse av oskyldiga.

Jag pratar om PKK-spåret, ­teorin som spaningsledare Hans Holmér snöade in på, ett konspiratoriskt elände som ledde till att rättssäkerheten sattes ur spel och i förlängningen att justitieminister Anna-Greta Leijon tvingades avgå.

Bakgrunden är två mord på ­avhoppare som den kurdiska ­gerillan PKK misstänktes ha begått i Sverige under åren 1984-1985.

Detta ledde till att Sverige klassade PKK som en terroristorganisation och att utpekade sympatisörer utan rättegång placerades i Kafkaliknande kommunarrester.

Mordet på Palme skulle vara en reaktion på detta, ansåg läns­polismästare Holmér, en socialdemokratisk politruk som tidigare inte lett en enda mordutredning.

Kurder avlyssnades och skuggades till höger och vänster, läns­polismästaren slipade på en djärv plan om massarrestering på en fotbollsarena och gick i december 1986, tio månader efter mordet, till åklagare med en bevisning som diplomatiskt uttryckt var skral och krävde att 58 personer skulle gripas.

Åklagaren godkände att 22 kurder plockades in för förhör. Tre av dem häktades på gåtfulla grunder men släpptes inom en vecka och det hela sjönk ihop.

Holmér avgick några veckor ­senare, men galenskapen var inte över för det. Regeringen gav Holmérs vän Ebbe Carlsson betydande resurser att fortsätta spaningarna, som bedrevs från en lägenhet på Södermalm.

Det här låter inte klokt och var det inte heller. Ebbe Carlsson-­affären briserade och Leijon tvingades avgå.

Det är ett drygt kvartsekel senare svårt att förstå att ett spår som endast borde ha attraherat de mest oförbätterliga knäppskallarna kunde drivas av människor som satt på den yttersta makten i Sverige.

Förvisso finns en uppsjö av ­teorier som är lika osannolika som PKK-dillet, men de har det försonande draget att de inte drabbat oskyldiga i någon nämnvärd utsträckning.

Vi har självmordsspåret, som bygger på att Olof Palme själv ­hade planlagt allt.

Ebbe Carlsson har dykt upp igen i något strunt om att han sköt den hiv-positive statsministern för att skydda nationen och av ­humana skäl förkorta Palmes liv.

Över 150 personer har erkänt mordet, Palmegruppen har avfärdat tips om att en utomjording höll i vapnet, en författare hävdade plötsligt att Mårten Palme fäste en sprängladdning på sin fars rygg och utlöste den genom att skjuta med en knallpulverpistol och den vanligtvis omdömesgille Leif GW Persson har lanserat en variant på polisspåret.

Den stora svagheten med alla dessa teorier är att de ­inte lyckas knyta sin gärningsman till Sveavägen.

Där var dock Christer ­Pettersson: det konstaterar till och med hovrätten i sin friande dom.

Om riktiga poliser med gedigen er­farenhet av mord hade fått sköta ­utredningen från början så hade denne Pettersson varit infångad och dömd inom ett år.