Kungen vänder blad – den här gången också

1 av 17
Divan på divanen Camilla Henemark brukade bo på lyxhotell månader i sträck när hennes musik- och modellkarriär var på toppen. Men sedan gick det utför och pengarna och berömmelsen försvann – fram tills boken ”Den motvilliga monarken” nådde hyllorna. Då skrevs det spaltmeter om henne och hennes påstådda romans med Carl XVI Gustaf.
KOLUMNISTER

Camilla Henemarks trovärdighet påverkas möjligen av att hon är märkt av missbruk och psykisk ­ohälsa.

Men hennes berättelse om affären med kungen utgör knappast förtal.

Oisín Cantwell.
Oisín Cantwell.

Det krävs starka nerver för att ge ut Henemarks detaljrika redogörelser för sexuella förbindelser med diverse kända och namngivna män.

Förlagets ansvar inskränker sig dock till en moralisk skyldighet att hjälpa henne att inte ställa till det för sig rättsligt med boken, det juridiska ansvaret vid en even­tuell förtalsprövning i domstol är nämligen i första hand ­författarens.

Återstår så frågan om ­Henemark kan ha begått brott. Är det av betydelse om hon lyckas övertyga en domstol om att hon talar sanning om sina romanser?

Nej, egentligen inte. ­Juridiskt avgörande är ­inte om ett påstående är sant eller ej. En inte ­ovanlig missuppfattning är att förtal är samma sak som att sprida lögner om en människa. I själva verket kan även det som är sant ­utgöra ­förtal.

Det är om själv­biografin utsätter andra för ”missaktning” som det finns möjlighet att vinna rättslig framgång.

Men det ska mycket till för en fällande dom. I det här fallet handlar det om sängkammarskvaller, vilket knappast väcker ­anstöt hos andra än dem som inte står ut med att människor har sexualdrift.

Hur är det då med på­ståenden om otrohet? Det händer hela tiden att folk bedrar varandra och ­ryktesspridning om att sådant förekommer innebär knappast att den drabbade måste byta identitet eller flytta till en ­annan del av landet.

Att ligga med någon som är gift och sedan skriva om det är för övrigt en strategi som betydligt mer uppburna författare än ­Henemark har använt sig av, men det tvivelaktiga i den ­litterära metoden är dessbättre snarare ett ämne för etiker än jurister.

Hovet kommer med all sannolikhet inte att bemöta denna självbiografi med någonting annat än på sin höjd ett vagt mumlande om att dess jurister ska ­titta igenom den, ett mumlande som ingen minns nästa vecka.

Romansen mellan ­kungen och Henemark är när allt kommer omkring ingen nyhet. Den skildrades redan i boken ”Den motvillige monarken” för ett par år sedan.

Kungen dementerade ingenting den gången. Han vände blad i stället. Det lär han göra även denna gång.